Jag har sovit alldeles för lite inatt. Först suttit uppe och tittat på Robin Hood alldeles för länge. Sedan legat och pratat alldeles för länge. Vilket jag verkligen behövde och mådde bra av, så det var rätt och bra på alla sätt. Men det blev för lite sömn. Så hela dagen idag har jag varit så där sömnbristpåverkad; det var länge sedan sist. Svårt att fokusera och ta initiativ, och med en liten lätt feberkänsla hela tiden. Eller ja, inte feber, men något lite skumt med temperaturen, och en känsla av att vara glansig i ögonen.
Så jag antog att det skulle bli för jävla jobbigt att gå och träna. Dubbla pass, efter att inte ha tränat sedan långt innan jul (för då krockade dessutom vartenda träningstillfälle med luciatåg och julkonserter och sånt).
Men märkligt nog funkade det bättre än på länge. Det hade hänt något med motivationen och orken, eller på något sätt med känslan. Känslan av att jag orkar utmana mig mig själv, ta i en liten gnutta mer när det är jobbigt. En ytterst liten skillnad, som ändå mentalt gör all skillnad i världen.
Jag vet inte vad det kommer sig av. Visst, jag har varit ledig och vilat upp mig – fast jag har ju varit mer hösäck än någonsin. Och ja, jag var och fick massage före jul – men det har liksom inte känts påtaglig skillnad i kroppen innan, så varför skulle det slå igenom nu? Den bästa förklaringen är att det handlar om att jag faktiskt sträckt på mig de senaste dagarna. Eller snarare rättat till hållningen. Och jag tror det hänger samman med de senaste dagarnas känslosvall och funderingar. Tror att det handlar om att släppa fram mig, den jag är, och att det liksom fysiskt väcker mig.
Och ja, det handlar om ”banala” saker, Som kläder och musik och dans och fantasivärldar. Vad de gör med mig mentalt och hur det påverkar hur jag rör mig.
För det påverkar mig mycket. Jag stod på bodybalance-träningen innan idag och tänkte att det jag känner i min kropp vid vissa sådana tillfällen har någon sorts kopplingar till det som beskrivs i vissa böcker och annat som att gudinnan tar en i besittning och liknande saker.
Nu några timmar senare låter det verkligen bara banalt… Men jag menar liksom inte som att vara drogad – och ändå som någon sorts rus. Det handlar både om något med det här att ”vara hög på endorfiner” och något mer konkret, fysiskt, just i stunden. Jag kan inte förklara det bättre, och alla ord låter bara plumpa. Och det är inte något plumpt det handlar om. Bara en känsla – en känsla som gör all skillnad i världen.