Det var någon som frågade häromsistens (på twitter, tror jag?) om det verkligen finns folk som fortfarande skriver dagbok på traditionellt sätt, eller om twitter och bloggar etc helt har tagit över. Jag svarade att möjligheten att blogga är det som slutligen lyckats få mig att skriva dagbok :-)
För ja, jag försökte skriva dagbok en gång i tiden, när jag var i elvaårsåldern, tror jag. Men det varade inte länge, och blev liksom aldrig intressant. Med en dagbok kände jag bara ett tvång att notera den dagens händelser – och det blev väldigt tråkigt och ointressant.
Jag tror det finns två huvudsakliga skäl till att det inte funkade för mig – och att bloggandet funkar utmärkt.
Det ena skälet handlar om publik. Poängen med en dagbok är ju att skriva bara för sig själv. Det är inte meningen att någon annan ska läsa. Och ärligt talat, varför ska jag då lägga massor med tid på att formulera mig och skriva ner det? Det jag redan vet finns ju i mitt huvud ;-) Det är i resonerandet, behovet av att förklara på ett sätt så att någon annan kan förstå, som det blir intressant. Därmed inte sagt att jag själv alltid förstår mig själv. För det händer ju saker i de där försöken att formulera för andra, som gör att jag förstår bättre själv också. Resonerandet är jätteviktigt. Men utan en möjlig läsare tar jag mig inte den tiden och orken att formulera. Åtminstone inte tiden att skriva ner det.
Innan jag bloggade förde jag ärligt talat fler låtsassamtal i mitt huvud. Med olika personer. Diskussioner, formuleringar, förklaringar, dialoger. En hel massa stackars människor har helt ovetande spelat en roll i sådana inre dialoger. Och ja, det fyllde väl lite samma fuktion. Men att skriva ner det ger ytterligare mervärde. Plus att det inte behöver vara en stackare som utses till dialogmotpart. Här kan det i någon mån vara vem som helst. Här är det du, om du läser – och ärligt talat vet jag ju sällan vem som faktiskt läser.
Det betyder inte att jag med säkerhet måste veta vem som läser eller ens ATT någon läser. Det viktiga är faktiskt möjligheten. Möjligheten att någon läser. För det är tillräckligt för att det ska finnas ett värde i att formulera mina tankar och skriva ner dem.
Den andra biten är datorernas fantastiska möjligheter när det kommer till att redigera texter. Visst, när jag skrev mycket i tonåren (de där böckerna… hmmm…), så skrev jag huvudsakligen för hand, och jag skrev både snabbt och snyggt (tyckte jag). Men jämfört med möjligheten vid datorn… Det här att kunna skriva och sudda och skriva igen och gå tillbaka och ändra och flytta om och strukturera. Det är fantastiska möjligheter! För min stundtals röriga hjärna, med tankar som har trådar åt alla håll och kanter, så gör det enormt stor skillnad. Skulle jag vara tvungen att strukturera min text redan från början – skriva en disposition som i skolan, gubevars – så skulle det liksom aldrig bli några texter skriva. Inte med bar och hus och trädgård och jobb.
Men en blogg… en blogg funkar. En blogg ger mig möjligheten att skriva, på mina villkor, under mina förutsättningar, där jag befinner mig i livet. Det ger ett utlopp för mitt behov av att formulera mig. Och det utvecklar både mig och mitt skrivande.