Till pendlingens försvar

Det sägs att det är dåligt för hälsan att pendla.

Jag har nu pendlat samma sträcka i tolv år, med uppehåll för två föräldraledigheter à ett halvår. En dryg timmes restid enkel resa. För min del vill jag hävda att pendlingen är bra för hälsan.

För det första så föredrar jag att ha ett jobb jag mår bra av och pendling framför att ha restid lika med noll och ett jobb jag inte mår bra av. Det var därför jag bytte till det jobb jag har nu :-) Och fortfarande efter drygt tolv år tycker jag att det är ett bra val.

Men även om jag har ett bra jobb, ett jobb som jag trivs bra med för det mesta, så finns det jobbiga dagar, dagar som är för intensiva eller mentalt ansträngande. Och jag funkar som så att om jag har kort eller nästan ingen resväg, så har jag inte alls hunnit koppla bort jobbet mentalt när jag kommer hem. Har det då varit en jobbig dag, så har jag med mig allt det jobbiga i huvudet när jag kommer hem, och lyckas ofta inte släppa det på hela kvällen. Det innebär att hela kvällen har jag adrenalinpåslag och stresspåverkan. Jobbet finns där hela kvällen – jag är inte mentalt ledig.

Med en dryg timmes restid är situationen en helt annan. Jag hinner passera andra världar på vägen hem, byta miljö flera gånger om. Hinner rensa hjärnan och ställa om. När jag kommer hem har jag ofta helt hunnit glömma jobbet. Till och med om det faktiskt är så att jag någon enstaka gång plockat med mig något hem som jag tänkt titta på på kvällen, så känns det ofta helt oviktigt när jag väl kommit hem.

Det är bra.

Ibland använder jag stunden på tåget till att sova. Ibland till att lägga meningslösa patienser på telefonen för att tömma huvudet. Och ibland tar jag fram datorn och skriver ett blogginlägg. Periodvis händer det dessutom att jag läser en bok.

Jag kan ibland tycka att jag borde bli bättre på att använda tiden till något vettigt – det vill säga mer bloggande och läsande och mindre av meningslösa patienser eller facebook och twitter. Men alldeles oavsett är tiden värdefull. Det är en stund som är min. En stund jag bestämmer över, mellan jobb och föräldraskap. På jobbet är tiden inte min egen. När jag kommer hem ska jag laga mat och vara förälder och kan inte styra min tid själv. Men på tåget är jag bara min egen. Om jag har tankar jag vill formulera så är det tacksamt att få chansen att göra det vid fyra-halvfemtiden, istället för att vänta med det till sent på kvällen, när barnen somnat och jag egentligen själv är för trött för att tänka och göra. Den där stunden på tåget på vägen hem är min chans att få vara bara mig själv på dagtid.

Ibland lyckas jag och min man ta tåget samma tider. Eller ganska ofta :-) Det innebär att vi med lite tur lyckas få sitta bredvid varandra, och prata som vanliga människor, utan att barnen avbryter oss. På dagtid. När vi är vakna. Det innebär att vi kan lyckas prata om saker som vi inte lyckas få prata om hemma. Ja, inga komplicerade saker. Hur det varit på jobbet. När vi ska få fatt i en elektriker. Vad vi ska äta till middag. Eller så kan vi bara sitta bredvid varandra och spela varsitt hjärndött spel – det är faktiskt också ganska skönt att kunna sitta bredvid varandra och göra :-)

Det händer ibland att jag jobbar hemifrån. Det är skönt att spara in restiden, kunna vara mer avslappnad vad gäller tid (när man inte måste passa tågtider), kanske kunna dra ut på hämtning och lämning på skola och fritids. Men det innebär också att jag har svårare att sluta att jobba i tid (ingen tågtid att passa…), och svårare att släppa jobbtankarna när jag väl slutat – och det är mycket större risk (ja, risk) att jag sätter mig senare på kvällen och jobbar igen, för att jag inte kunnat skaka det ur huvudet. Trots att jag i praktiken ofta redan jobbat mer än mina timmar den dagen.

Så – det må vara så att det allmänt är dåligt för hälsan att pendla. För min del tror jag dock att de positiva aspekterna kompenserar rätt bra.