Monthly Archives: februari 2015

De inblandades småprat – intressant, förklarande och stundtals pinsamt – och funderingar utifrån dessa [eller Vad en mamma gör när hon är själv hemma]

Ja, en av de saker jag roar mig med under dessa dagar jag har för mig själv är alltså att titta på Robin of Sherwood med kommentarer :-)

Om jag fattat rätt så har man gjort så här: inför utgivningen av DVD:erna runt 2002 någon gång så har man satt DVD:erna i händerna på olika grupper av personer som varit inblandade i serien, och låtit dem titta på och livekommentera varsitt dubbelavsnitt, och spelat in deras småprat under tiden. I de flesta fallen har de inte sett programmen alls sedan i den vevan de sändes eller i alla fall på många år (serien spelades in 1983-1985 och sändes första gången 1984-1986 – om än inte i Sverige).

Vill man lyssna på detta så går man in på special features-menyn på DVD:n och sätter det här valet på ON innan man sätter på avsnittet ifråga. Och då sänks ljudet på det ordinarie ljudspåret när bakgrundsbabblarna babblar. Vilket de flesta av dem gör nästan konstant :-)

I första dubbelavsnittet (Robin Hood and the Sorcerer) är det Richard ”Kip” Carpenter (som skapade serien och skrev alla avsnitten i första och andra säsongen, men bara en del av avsnitten i den tredje längre säsongen) och Ian Sharp (som regisserade hela första säsongen) som sitter och pratar.

I andra dubbelavsnittet (The Swords of Wayland) är det Robert Young (som regisserade halva säsong 2 och flera avsnitt i säsong 3) och Paul Knight (som producerade säsong 1 och 2).

I tredje dubbelavsnittet (Herne’s son, början på säsong 3) är det Jason Connery (andra Robin Hood/Robert of Huntingdon) och Mark Ryan (Nasir), samt (bara andra avsnittet) Clive Mantle (Little John).

Och i fjärde och sista dubbelavsnittet (The time of the Wolf) är det Esta Charkham (producent för tredje säsongen; dessförinnan casting-ansvarig) och Sid Roberson (regissör för bara just detta dubbelavsnitt).

Det är speciellt och märkligt men väldigt intressant att sitta och lyssna på dessa diskussioner. Gamla vänner som sitter och pratar om detta som de gjorde tillsammans för så många år sedan. Olika sorters reflektioner och fakta. Väldigt fritt ur hjärtat – ibland lite för fritt, tror jag, med tanke på att det här ju är ljudspår som går ut till en väldigt stor publik av köpare av DVD:er.

Det är ganska olika karaktär på deras prat.

Kip och Ian pratar en hel del om skapandet av serien, och både de och sedan Robert och Paul pratar mycket om kameravinklar och linser och byggnader och scenval och kläder. Och ja, det är intressant, och ganska charmigt. Robert och Paul är annars sammantaget de som pratar minst, och man hinner faktiskt höra en hel del av seriens dialog mellan deras prat (fast de får ändå sagt nästan lika mycket med substans).

De båda pratomgångarna från säsong tre fokuserar mycket mer på människorna, känns det som – vad den och den gör nu. Framför allt Esta och Sids prat hamnar mycket där. Och det blir ärligt talat för mycket av skvaller som inte riktigt lämpar sig för en större publik. Vad som blev av alla de olika personerna och vad de dog av och när tycker jag inte riktigt är rimligt att ha med i ett sånt här sammanhang. Dessutom blir det för mycket av kommentarer av typen ”åh, hon som var så söt och han som var så…” – ja, för mycket. Och ovanpå det kommentarer från Sid om ”hur tjejer är” angående hur Marion ändrar sig angående sin och Robins framtid i slutet beroende på det som hänt. Blärk :-( Medan gänget som höll i de två första säsongerna känns väldigt sympatiska så känner jag liksom inte alls samma värme för Esta och Sid.

Det är också ganska talande att lyssna på kommentarerna om det här med att regissera. Regissörerna från första säsongerna pratar mer om skådespelarnas förmåga att känna in, att vara ”in character”, även när de inte får några mer exakta instruktioner eller inte är i fokus, och vikten av dessa fantastiska skådespelare, och hur värdefullt det varit med samarbetet med skådisarna – man får verkligen känslan av att det här gjorde man tillsammans, ingen prestige, inga hierarkier, och idéer plockades upp av dem som kom med dem – och att detta var avgörande för det fantastiska resultatet. Sid Roberson kommer däremot med en utläggning om hur besvärligt det är med skådespelare som ska lägga sig i och som kommer med kommentarer av typen ”fast min karaktär skulle aldrig göra så” – han påpekar typ att författaren skriver och regissören bestämmer hur det ska göras, och skådespelarna ska göra som de blir tillsagda.

Vi snackar här alltså om en regissör som hoppar in och regisserar två avsnitt. Ett antal av skådespelarna har vid det laget 24 avsnitt i serien bakom sig, och tre produktionssäsonger. Om en skådespelare då säger att ”det här skulle min karaktär aldrig göra”, då har hen förmodligen rätt. Och då bör man rimligen lyssna på det som regissör. I alla fall om man vill få till ett bra resultat. Kontinuitet i rollkaraktärerna är fruktansvärt viktigt för trovärdigheten – det är liksom en stor del av grejen.

I de två första säsongerna så finns hela tiden en utveckling, en kontinuitet. Enklast är det kanske att se det i Michael Praed/Robin som utvecklas från ung och stundtals lite naiv eller i alla fall oskuldsfull till rutinerad. (Ja, det är en alldeles för platt sammanfattning av rollens utveckling. Men det är egentligen en separat tråd – och så riskerar jag att fastna i för mycket lovprisningar på gränsen till något jag själv tycker blir för pinsamt, så det tar vi en annan gång – kanske ;-) [Visst är det fascinerande att de är så mycket svårare att tillåta sig att skriva lovprisningar än negativ kritik? Tänk om jag skulle kunna uppfattas som… ett våp? :-o] ) Och vi följer hur the merries utvecklas, lär sig bli bättre på sitt ”jobb” som outlaws – blir bättre på att skjuta med båge, slåss med svärd, planera sina insatser och klara sig ur situationer – både genom lek och övning i Sherwood och genom alla de verkliga strider som uppkommer.

We’ve learned how to fight and how to stay alive. It’s taken us time and cost us lives.

(Robin i ”The Swords of Wayland”, säsong två.)

Tredje säsongen däremot är för mycket av ett mishmash. Och jag inser alltmer att det nog till stor del är en effekt av just den saknade kontinuiteten. Det fins ingen riktig tråd som leder från A till B. Det är för många olika författare, för många olika regissörer. För lösryckta delberättelser i de olika avsnitten, som inte leder vidare. Ingen riktig riktning. Mer känslan av att det viktiga är att faktiskt åstadkomma de där tretton avsnitten som man lovat för säsongen.

Fast egentligen känns det liksom aldrig som att de får ordning på Robin2:s roll (ja, alltså Connery/ex-Huntingdon).

I Praed-säsongerna finns det gott om konflikter kring ledarskapet, men det landar alltid i att de andra inser att det är Robin som är ledaren – och han vågar ta den rollen, och det blir därmed också logiskt att de andra accepterar honom som ledare. Vilket inte hindrar att konflikterna får synas och bli besvärliga.

I Connery-säsongen däremot… så begriper jag egentligen aldrig varför de faktiskt väljer att följa honom. Eller ja, jag kan komma på följande skäl:

  • Det är han som räddat dem när Robin1 dog.
  • Marion behöver hjälp (men när de räddat henne är ju den anledningen överspelad)
  • När de kommit tillbaka till Sherwood så vill de gärna stanna
  • Herne har utsett honom

Men ärligt talat, det räcker inte. Inte för att följa honom och acceptera honom som sin ledare. Speciellt inte eftersom han är earlens son. Men jag tror att det är därför konflikterna aldrig får blomma ut – för det skulle leda till för mycket problem. Allt han säger för kraftfullt skulle riskera att låta som att det är som han befaller för att han är över dem ståndsmässigt. Så därför gör han inte det. För det skulle liksom leda till problem. Och därför känns det aldrig som att han blir ledare på riktigt, på det där självklara sättet. Men det skulle behöva braka loss på riktigt någon gång, för att bli trovärdigt. Det blir det inte. De gånger hans tidigare position kommer på tal som en konfliktgrej så känns det som att det liksom bara blir en småpratsgrej. Det är för snällt.

De skulle behövas någon annan sorts bevekelsegrund för att övertyga om hans ledarroll. Eller så hade det behövts andra regissörer (eller snarast singular…), och att Kip fått hunnit skriva även hela den säsongen.

Och nej, jag vänjer mig aldrig vid Connery-Robin. Trots att det finns flera riktigt bra avsnitt. Trots att denne Robin generellt borde uppfattas mer sympatisk. Han vill inte döda i onödan. Och jag uppfattar det som att det faktiskt syns mer av det här med att ta från de rika och ge åt de fattiga i den säsongen (nej, jag har inte fört statistik). Allmänt är han nog en snällare Robin..? Men det lyfter inte. Han saknar karisma. Hans ansikte, hans minspel, säger väldigt lite. Man får egentligen aldrig känslan av att han tänker och känner i någon större utsträckning. ”Han är en väldigt fysisk skådespelare”, säger Esta Charkham flera gånger. Ja, fast det var Praed också – men han hade även andra kvaliteter som Connery saknar.

Han blir inte ledare, han bara försöker eller låtsas. Det krävs liksom Praed för att man ska lyssna, ta till sig befallningarna, lita på denne stundtals besatte men briljanta planeraren  och gudasonen. Vem skulle däremot följa Connery med det stela ansiktet, som inte nånsin egentligen verkar uppfylld av något alls?

Det blir extra talande när jag via Connerys egna komentarer till Herne’s son får veta att i de första scenerna där – när han möter Sheriffen & co när de är på väg till Huntingdon, och sedan candledancescenen och svärdsfäktningsscenen – det vill säga den bit jag faktiskt tycker hör till hans bästa i hela serien, där jag inte får känslan av att han bitit ihop käkarna och satt på pokerfacet utan det faktiskt känns som att det finns känslor och en människa där – ja, då har han 39 graders feber och är alltså rejält sjuk.

Tidigare om Connery respektive Praed. Eller ja, det finns hur mycket som helst under sanne.wblogg.se/tag/robin-of-sherwood :-)

Andra fascinerande bitar ur de olika omgångarna av småpratsspår:

Skådisgrabbarna (Connery, Ryan, Mantle) som pratar om mängden cigaretter som röktes på den tiden.

Esta som gång på gång återkommer till att ”visst var det lite våldsamt ibland, men vi visade ju i alla fall aldrig blod” – som att våldet liksom blir harmlöst bara för att inget blod visas. (Jo, jag har förstått att det var ungefär det kravet som ställdes från TV-kanalerna, men det hindrar ju inte att det ibland blir lite bisarrt – och hon verkar väldigt övertygad i sin uppfattning om att det är en avgörande skiljelinje.)

Bitvis är det för övrigt svårt att hålla sig till att lyssna på småpratsspåret, även om det var just det som var mitt syfte med just den här omgången av tittande. Jag vill ju höra vad som sägs, men ibland glömmer jag bort och fastnar i själva berättelsen (trots att den knappt hörs), och så får jag spola tillbaka.

Så – det är väl dags att se några av avsnitten på vanligt sätt igen :-D

Hemma själv

Det är spextid på året. Min man, som är gammal spexare, har åkt till Linköping för att titta på årets spex. Barnen har följt med. Och jag var förstås också välkommen att följa med.

Spex är roligt. Spexfester är roliga. Men jag stannade ändå hemma. Och huvudskälet är inte det faktum att det är mycket att göra på jobbet (de åkte upp redan i onsdags kväll), eller att någon behöver ge katterna mat (det hade säkert gått att fixa kattvakt).

Huvudskälet är att det är en sådan fantastisk lyx att vara hemma själv. Utan man och barn.

Bara ha mig själv att ta hand om. Inte bli störd när jag vill göra något. Inte behöva avbryta för att laga mat eller titta på något eller förklara något eller avbryta bråk. Inte behöva anpassa maten till flera olika varianter av ”jag gillar inte”. Inte behöva få upp fler än mig själv på morgonen.

Ja, jag älskar min familj, men ibland behöver jag få vara själv. Rå mig själv. Spexhelg är ett alldeles utmärkt tillfälle för det. Behovet av tid för mig själv är mycket större än behovet av spex, spexfest och träffa vänner och svärföräldrar. Jag passar på att träffa mig själv istället.

För tio år sedan slutade jag amma äldstingen under spexhelgen, när han var 13 ½ månad. Och klippte häckar, när jag väl lyckades ta mig in uthuset :-)

Den här gången ser det ut att bli en regnig helg, så även om jag gärna skulle gå ut och klippa så får det nog vara med det. Men jag passar istället på att titta på lite Robin of Sherwood :-) Bland annat finns det ju ett antal av avsnitten där man kan sätta på kommentarer från olika inblandade personer och lyssna på till avsnittet, och det känns som typisk ”själv hemma-helgs”-material :-)

Ledsenångestgråt

Jag skulle gå och träna idag. Två pass, CX Works och BodyBalance, som de flesta torsdagar. Men på något vis hade min bokning av andra passet inte kommit fram via teknikens vindlingar. Enda möjligheten var att rusa ut i slutet av det första passet och försöka få någon av de reservplatser som kan släppas tio minuter innan ett pass börjar. Det kändes inte så lockande… aldrig kul att smita tidigare från ett pass och ännu mindre om det förkortar det enda pass man är säker på att få gå på. Men extra surt eftersom jag faktiskt är ensam hemma och inte behöver passa tider för någon annans skull, och alltså egentligen har ovanligt gott om tid att träna.

Det var en annan än den vanliga torsdagsledaren på CX:en. Dessutom var jag på ett CX-pass i tisdags, med ytterligare en person jag inte brukar gå för. Och det märkliga var att de båda lyckades klämma in låtar och övningar jag inte var van vid, trots att en del av poängen med Les Mills ju ska vara att det är samma pass överallt. Men tydligen får de till varje release med flera bonusspår med tillhörande övningar, så att de kan byta ut några. Hon idag bytte ut två låtar mot sådana bonusspår, plus att hon bytte ut en av övningarna mot något från en gammal release. För att vi skulle hålla igång hjärnan, menade hon, och inte fastna för mycket utan väcka oss inför att det blir ny release om en månad. Och så betonade hon generellt vikten av att hellre välja lättare nivå, och vara rädda om oss och hålla på tekniken så vi inte skulle skada oss.

Två av dessa nya övningar gjorde hon lite väl hetsigt och snabbt. Så där snabbt så att jag känner att jag inte kan göra övningen ordentligt, utan att det antingen blir slarvigt (och med stor skaderisk) eller att jag får göra i mitt eget tempo.

I den första av de båda övningarna var det det jag gjorde: jag följde musiken – vilket inte hon eller någon annan gjorde. För att jag inte skulle skada knäna eller något annat i böjningarna. För att inte bara flåsa.

En stund senare var det dags för armhävningar. På knän eller på tå. Snabbt ner, långsamt upp, och sedan vända till det jag tror de kallar sidoplanka. Och så jävligt snabbt tillbaka och ner.

Eftersom min styrka bara räcker till armhävningar på knäna så körde jag på det. Och jag försökte hänga med i det märkliga hetsiga ojämna tempot som det tydligen skulle vara. Tänkte mer på att få till övningen ”rätt” än på vad min kropp tålde.

Halvvägs geom övningen insåg jag att det här verkligen inte var bra för mina knän. Mina knän, med lösa knäskålar. Som jag haft problem med då och då sedan femtonårsåldern, även om de varit snälla i många år. Det här – snabba vridningar på knä, ju! – var helt fel för dem. Ju.

Fan.

Jag slutade göra övningen.

Men det kändes ju i knäna nu. Gjorde ont.

Och hela skiten vällde fram inombords, om än ganska långsamt.

Jag borde ha fattat. Borde ha tänkt. Borde ha låtit bli i tid. Dumma Sanne, du får skylla dig själv, du borde ha lärt dig och veta bättre.

Hur illa är det? Ja, det vet man ju aldrig. Men det är den där beredskapen som väller fram. Att man måste förbereda sig på att det ska vara illa, för att bearbeta och bygga upp kraft att orka hantera all skit och all ångest och allt arbete det i såfall innebär.

Och så hela skuld-och-skampaketet.

Ångesten.

Fy. Dumma Sanne.

I den stunden har jag direktkontakt med både den femtonåriga Sanne som just fått problem med knäna och den Sanne som senare skadat ljumskar och annat… sällan har jag väl så direkt kontakt med tidigare upplagor av mig själv som när skadeångesten väller in… och det i sin tur gör det så svårt att bedöma och hantera på ett rimligt och lagom sätt, för alla de där gamla upplagorna av Sanne är med mig där och då, med sina erfarenheter och hangups.

Jag kämpade mig i alla fall igenom resten av passet. Men jag rusade inte ut för att försöka fixa plats på nästa pass. Jag ville bara bli klar och komma därifrån och slippa tänka eller göra något som påminnde om ONT.

När passet var slut kom dessutom behovet av att gråta, släppa fram och ut. Ledsenångesttårar. Men det går ju inte. Nej, jag har inga problem med att gråta – hemma, för mig själv, hos familjen. Men bland främlingar? För mycket att förklara. För stor risk att hamna i jobbiga situationer som innebär att jag måste försvara mig – och dessutom är det ju mitt fel alltsammans, och då kan jag inte med uppkomna situationer där skuldfråga och vad som borde göras ska bollas. Fast egentligen vill jag ju låta tårarna välla ut, i all enkelhet. Det är bara det att inget liksom blir enklare av det, bara mer komplicerat.

En gång fanns det nån…

Stänga av tårarna. Kontroll. Låta bli. Stretcha det nödvändiga med så litet och neutralt tårflöde som möjligt. Göra det som måste göras och ta mig hemåt. Försöka inte fara iväg i ångesten och ovetandepaniken.

Nu när jag lyckats ta mig hem, via buss och tåg och skapa rutor på bilen, och äntligen är hemma där jag kan gråta fritt, så är tårarna redan instängda bakom ett skal.

Och jag vill känna efter, för att veta hur illa det är, och jag vill låta bli för att inte tänka på det mer än nödvändigt. Och jag vill gråta och bli omhållen.

Därute är himlen svart och stjärnklar.

Den där ömtåligheten lyckas jag visst aldrig bygga bort. Och då syftar jag inte på den fysiska…

Stretchingen på tapeten igen

Häromsistens kunde vi läsa det i tidningarna igen: Stretching ska visst inte göra någon direkt nytta.

Stretching eller inte efter träningspasset? Visst kan det kännas skönt att sträcka ut musklerna, men man blir inte mycket rörligare av det.
– Frågan är vad man vill få ut av det och varför man gör det, säger Mikael Mattsson på GIH.

Som sagt var, det här yker upp med jämna mellanrum.

Och trots detta fortsätter jag att stretcha, år ut och år in. Därför att jag erfarenhetsmässigt vet att det är en absolut nödvändighet. Därför att erfarenheten, gång efter annan, lärt mig att slarvar jag med detta så leder det alltid till problem. Och det är inte värt att ta risken med att låta bli.

Det är frågan om att musklerna inte ska dra ihop sig när jag kallnar och sedan ryckas till och ut i ytterläge och gå sönder vid nästa tillfälle om jag inte är uppvärmd tillräckligt. (Ja, jag vet också vikten av att värma upp ordentligt, tro mig.)

Och sedan undrar jag ärligt talat över den här biten:

Men många motionärer känner att en stel kropp begränsar rörligheten.

– Det finns definitivt en mening med vara tillräcklig rörlig. Men då bör man kanske i stället fundera på rörlighetsträning med längre tänjningar – tänk balettdansare som sitter i utsträckt läge i en kvart innan de byter läge, de blir ju bevisligen väldigt rörliga.

För alltså, visst, jag blev ju aldrig professionell dansare, men jag har ju ändå rört mig en del i kretsarna. Och jag har aldrig upplevt att folk sitter i utsträckt läge i en kvart. Även i danssammanhang har jag ofta hört till dem som stretchat mer än genomsnittet – vilket inte på något sätt gjort mig vigast (och det har heller aldrig varit min ambition).

Folkvandringstid

Jag har så himla svårt för den här idén att vi ska bestämma vem som får bo i ”vårt” land. Var kommer den tanken ifrån, liksom? Det enda rimliga är ju att människor får röra sig fritt i världen, flytta dit de vill, dit där de trivs och mår bra.

Och ja, självklart måste vi ha regler för hur vi samexisterar när det bor många människor på samma plats – regler för vilka krav vi ställer på varandra, att vi inte får skada varandra, hur vi ska hjälpa varandra i ett samhälle, och så vidare.

Men inte för vilka som har rätt att finnas här, vara här, bo här.

Att vissa personer hann hit före andra är liksom inget rimligt skäl att inte andra ska få komma hit, eller att det ska behövas någon sorts tillstånd eller godkännande. Det känns som en idé från en förgången tid – väldigt långt förgången – men utan att vara historiskt påläst undrar jag ibland om det är tvärtom, att landsgränserna och de begränsade rättigheterna att förflytta sig är mer cementerade nu än nånsin tidigare. (Som sagt, jag är inte påläst på detta område, så någon som har koll får gärna berätta eller peka mig på var jag kan läsa på om detta på ett bra sätt utan att behöva plöja alltför djupt.)

Människor har i alla fall till och från under mänsklighetens historia förflyttat sig en hel del. Periodvis inte så mycket, periodvis mycket mer. Och det har säkert funnits många olika skäl till att människor flyttat på sig.

Vår tid nu är en period när många människor ser skäl att förflytta sig. För att de förföljs av religiösa skäl, för att de förtrycks, för att det är krig, och för att klimatet förändras och gör tillvaron svårare (vilket nog i många fall är anledningen till att en del andra konflikter trissas upp). Om man inte kan leva tryggt och säkert på den plats man är född, så är det fullkomligt självklart att bege sig någon annanstans. Det är en överlevnadsinstinkt, en fullt rimlig sådan. Och vi är alla människor, med samma rättigheter.

Och nog för att människor är en djurart som alla andra. Men jag tycker trots det att vi människor ska låta bli att pinka revir och säga ”nä nä, det här är mina jaktmarker, och du är inte välkommen hit”. För vi behöver inte pinka revir av det slaget för vår överlevnad.

Istället behöver vi välkomna de människor som kommer hit, precis som vi önskar att de skulle göra om det var vi som var tvungna att överge vårt land.

Transportvolymer

Infrastrukturen räcker inte till för nuvarande transportbehov. Pågatåg och Öresundståg är proppfulla med resande, och det finns inte plats att klämma in fler turer, inte innan järnvägen hunnit byggas ut. Samtidigt är det också proppfullt på vägarna.

Moderaterna vill lösa detta genom fler filer på motorvägarna.

Värt att nämna i sammanhanget är att man brukar säga att om man ökar vägkapaciteten med 1 procent, så ökar transportmängden med 0,9 procent. Eller, det är säkert fel uttryckt av mig – det ska säkert vara andra ord, men det är de siffror som brukar nämnas. Poängen är att det inte blir mer utrymme i trafiken, men däremot ökade transporter och förstås även ökade utsläpp (när det rör sig om vägar).

Transporterna står för en stor del av utsläppen av växthusgaser i Skåne.

Klimatpåverkande gaser Skåne

Den enda sektor som inte minskat sina utsläpp sedan 1990 är transportsektorn. Samtidigt som utsläppen från personbilar minskat ökar utsläppen från godstransporter.

(Källa: miljomal.se/Naturvårdsverket)

Vi har alltså mer och fler transporter än vad infrastrukturen klarar av, och vi har stora utsläpp från transportsektorn.

Min naiva tanke är att det rimliga borde vara att försöka minska transportbehovet på olika sätt. Färre transporter, totalt mindre volymer, sluta flytta runt så mycket saker.

Fast det skulle ju kunna riskera att andas att närodlat är bra ;-) Och nej, jag vet att det inte är så enkelt som att närodlat per automatik är bra – men det finns poänger där som är värda att plocka upp.

Det är ju också så att vi upprepade gånger får höra att nejdå, transporterna är inget problem, transportutsläppen är en så liten del i varornas totala livscykelpåverkan. Jovisst, men lik förbaskat har vi de där siffrorna i diagrammet ovan.

Min uppfattning är att vi både måste minska transportmängderna, utsläppen från transporterna OCH öka andelen ekologiskt odlad mat. Vilket ju förstås innebär att vi behöver mer ekologisk odling i Skåne. För de siffrorna är rätt usla för Skåne:

Ekologisk åkermark i Skåne(Diagram och data från miljomal.se/RUS.)

Och så behöver vi hitta smidiga lösningar som gör att vi kan transportera den ekologiska närodlade maten effektivt. Så här, till exempel: Samordnad varudistribution Ystad-Österlen.

Med hjälp av en gemensam distributionscentral som drog igång den 1 oktober 2013 har det skapats nya möjligheter för lokala och regionala matproducenter att lägga anbud på kommunernas livsmedelsupphandlingar på grund av att transportdelen i upphandlingen tagits bort.

Däremot ska vi inte bygga nya motorvägsfiler. Det är inte lösningen.

Ljus och musik och dans i en dramaturgisk helhet

Jo, men vi tar ett litet filmklipp till från Robin of Sherwood :-) Det här är faktiskt från tredje säsongen, med Jason Connery som Robin. Från första avsnittet, Herne’s son.

Så varför tycker jag om den här scenen?

Tja, jag älskar dans. Inte all dans. Men scendans, och folkdans, och pardans enligt välkända former – och det här innehåller liksom alltsammans. (Fy, Sanne, du borde kunna bättre termer för det här!)

Och jag älskar rituella och ceremoniella rörelsemönster (vilket det här liksom ger känslan av), trots att jag inte alls är religiös eller tror på gud – eller kanske extra mycket just för att jag verkligen saknar den aspekten av religion. (Om mig och religion.)

Jag älskar musiken i scenen också :-)

Men sen tycker jag dessutom att det är en fantastisk scen, i allt den lyckas fånga, så mycket som händer under dessa ganska stillsamma knappa två minuter, så mycket som syftar framåt och bakåt, trots att det egentligen händer ganska lite och väldigt få ord hinner sägas.

 

Men mina vingar växer ut igen

Jag fortsätter tt ta mig igenom februari med hjälp av musik och husgudar. Så idag satte jag på ”Dans med svåra steg” (Lars Winnerbäck). Det underbara öppningsspåret ”Tretton trappor opp” får mig som alltid både gråtmild och glad, både av sina fina melodislingor (med fantastiska musiker) och en hel del av textformuleringarna, som så fint fångar den här eviga inre kampen i mig, mellan verklighet och fantasi. För jag behöver ju båda. Tillsammans.

Du sa realism,
när jag föll och flög på samma gång.
Jag sov i fantasi och skrev en sång,
och Du stod suckande och iakttog min dans
för något som egentligen inte fanns.

Jag skrek poesi
och du stod kvar på jorden och såg på.
Du log, och jag försökte nog förstå,
men jag stod fångad i min drömda sagovärld
och flängde runt i fnoskig flärd.

Och nu så står jag vilsen här bland brända skepp
och körda lopp.
Bland molnen finns det hopp,
men på jorden står min kropp.
Och min kärlek finns minst tretton trappor opp,
i min drömda sagovärld.

Du sa ”Altruism”,
ett svårt ord som jag inte kände till.
I min värld får jag göra som jag vill.
Så jag gick fram och sa ”Du, dig vill jag ha”
Jag fick en kram och allt var bra.

Så jag skrek ”Romantik!”,
du var nykter nog att säga ”Kom,
kom jag har någonting vi måste prata om”
och nykter utav vin och full av längtan är det lätt
att säga fel och tänka rätt

Nu går mina tankar till en prins
och till en sagofe
som sitter på kafé,
vid en blomstrande spaljé,
och bara blandar ut sin tid med lite te
i min drömda sagovärld.

Du sa ”Kom tillbaks
när du tappat dina vingar och kan gå”.
Själv hade jag ingenting att föreslå,
så du klippte mina vingar och min himmel rasa’ ner
och allt blev mörkt och inget mer.

Och jag darrade av skräck,
när Du sa ”Välkommen till Verklighetens land!”
Här hostar vi i sot och svett och sand.
Här kan vi leva som dom vänner som vi är,
bland alla andra som är här

Men mina vingar växer ut igen när vinden
stör ditt mörka hår,
och jag tror nog du förstår
när jag far upp dit ingen når,
och när jag vinkar ner till jorden där du står.

 

Nallar

Sexåringen har fått en läxa som involverar att han ska svara på frågor om sin nalle – vad den heter, vad som är det bästa med den, etc – och har även som uppgift att ta med nallen.

Det låter ju fint och bra. Det är det väl också.

Fast jag kan inte låta bli att fascineras över den här fixeringen vid just nalle. (Det är inte första gången; för några år sedan skulle det tas med nallar till nalledoktorn på dagis.) Det här självklara antagandet att alla barn har en nalle, och dessutom en nalle som faktiskt är betydelsefull att ha ett namn och vara något barnet ifråga bryr sig om.

Ja, de flesta barn i Sverige idag har säkert massor med gosedjur. Men man ska trots allt inte ta det för givet.

Vår sexåring har flera gosedjur. Några av dem är riktigt viktiga och har namn; de är båda kattdjur av olika slag. Någon nalle har han egentligen inte. Inte annat än en nalle han faktiskt sytt vid något tillfälle, just i skolan. Så det blir den nallen som får följa med till skolan.

Mitt viktiga gosedjur när jag var liten var märkligt nog en hund. Och numera har jag ett goselamm, som jag skaffade under en jobbig period för åtta år sedan, när jag insåg att jag faktiskt ibland behövde ett gosedjur att krama om och gråta vid.

Världen behöver så många hjältar

– The outlaws have many sympathizers.

– Sympathizers don’t do anything but sympathize, Gisburne.

(The greatest enemy.)

Den här världen är i sånt stort och akut behov av hjältar, på så många plan och områden. Och det är så fruktansvärt lätt att känna sig otillräcklig.

För jag kommer ju aldrig att orka bli en hjälte till fullo, så där helhjärtat så att jag går all in och släpper allt annat. Eller, när jag var yngre, men inte nu. Jag är en liten lort, jag går inte till kungs, jag ställer mig inte på barrikaderna.

Och världen är så stor så stor. Sanne är så liten och feg.

Jag vill också vara en Robin Hood. Och samtidigt avundas jag Robin Hood. Världen var åtminstone lite mindre på den tiden. Det är mer hanterligt att orka vara hjälte i Sherwood än i hela världen.

Men det är väl det. Man måste våga begränsa för att orka.

Och det går inte att förlita sig på enstaka hjältar till att rädda världen och mänskligheten och det goda, så är det ju. Några få personer kommer aldrig att räcka. Vi måste vara många som ska orka och känna kraft.

Så hur ska vi göra för att orka? Var ska vi hitta kraften? Det är så lätt att tappa gnistan och hoppet.

Och vi vet ju att det inte räcker med att vi köper miljömärkt och tar bussen. Det behövs större förändringar, en omställning av samhället. Det räcker inte med ”sympathizers”, vi behöver orka vara hjältar. Även om vi kan vara hjältar på olika sätt – det behöver liksom inte vara frågan om fysisk kamp – så behöver vi vara just hjältar.

– Give up this life, Robert.

– No. Not until there’s justice for all.

– I doubt if there’ll ever be that. Besides, there are other ways of getting justice.

– Then use them.

(Rutterkin.)

Och jag tror att vi behöver hjältesagorna. Hjältarna att se upp till. Sagorna att berätta och gå tillbaka till för att finna styrka och känslan av att det går. Som mål, som motivation. Vi behöver den där romantiska touchen på det. Det är sånt som kan fungera som drivkraft på riktigt. Att bara vara god och göra rätt för sakens skull räcker inte riktigt i längden. Inte för tillräckligt många. Inte när världen ser ut som den gör.

Men hur åstadkommer vi det, när vi så lätt sjunker under isen av hopplöshet? För som sagt var, jag orkar liksom inte försöka vara hjälte för tillfället. Jag orkar inte ens vara en god och strävsam människa – jag har kört så slut på det att jag behöver fåfänga och verklighetsflykt, och målet känns så långt borta och omöjligt.

Hur ska vi orka vara hjältar? Hur hjälper vi varandra att palla vara Robin Hood? (Eller vilken hjälte som nu passar dig. Det finns många att välja på, och poängen här är ju självklart inte att det är just Robin Hood som är lösningen. Det bara råkar vara den hjälte mina tankar fastnat för i nuläget.)

– The target is too far, my aim is lost!

– Then aim again.

– For what purpose? To what end?

– There is no end, and no beginning. It is enough to aim.

(The Children of Israel.)

Ja, jag vet att jag tjatar. Men alltså, de orden fångar så mycket av det centrala här. Att lyckas behålla målet, orka sikta och försöka, fastän det känns omöjligt.

Hur ska vi göra för att känna oss stolta när vi bara känner oss otillräckliga? Hur ska vi väcka den där känslan – någon sorts blandning av förälskelse och ilska (?) – som gör att man orkar kämpa, den där lätt religiösa vansinneskänslan – utan att för den skull hemfalla åt vansinnesvarianter och extremism? Hur ska vi få oss själva att sträcka på ryggen? Hur ska vi göra för att orka och vilja vara de goda hjältar vi behöver vara? För att orka vara så där ”naiva” och följa våra impulser, när vi sett hur hemsk världen är och det alltid finns tråkmåstena att sköta om?

Do you want them to win?

(The greatest enemy.)

Kan vi hitta fler potentiella hjältar att följa? Kan vi på något vis stötta de hjältar som finns? Eller finns det sätt att stötta oss själva i att bli hjältar? Vad är det som krävs för att vi ska vilja och orka bli hjältar – måste vi knuffas ut i det av någon händelse som gör att vi inte längre kan kämpa emot utan helt enkelt på ett eller annat sätt upplever att vi bli tvingade, att vi inte har något val?

Min tanke med det här inlägget var egentligen att skriva en allmängiltig text – inte så knuten till mig utan mer till alla. Men jag inser att den ändå blir väldigt färgad av vad som rör sig i mina tankar och känslor i nuläget – jag är just nu inte kapabel till allmängiltiga saker, tror jag.