Det är väldigt ofta jag som lagar maten härhemma. Kvinnan som står vid spisen – det kan låta som väldigt traditionella könsroller :-)
Sanningen är väl snarast att jag lyckas välja att göra det jag tycker är kul.
Ofta hämtar vi barnen tillsammans, men ibland delar vi på oss: en hämtar barnen, en börjar med maten. Då brukar det vara jag som fixar med maten. För jag trivs med det. Jag får en stund för mig själv i köket, kan greja och dona med något som är i alla fall lite inspirerande, eller i alla fall inte tråkigt. Och så slipper jag ifrån föräldraskapskraven en liten stund till. För det är ju så: min man är generellt bättre än jag på att orka med den aspekten, och har så varit redan från början, även om jag hämtat in en hel del av det genom åren. Och det är så många föräldraansvarsbitar som har en tendens att landa på mammor helt oplanerat – jag är glad över att klara mig undan en del av dem, och det är en del i att jag ska må bra. Man får ta de chanser som ges :P
Hämtar vi barnen gemensamt blir det oftast jag som lagar maten ändå. För jag är bättre på att palla sätta igång med det direkt när vi kommer hem.
Som kompensation är det i princip alltid han som gör de tråkeländiga sakerna. Gå ut med sopor och matavfall. Gräva kattlåda. Sota panna (okej, det gör jag ibland). Och det är mycket oftare han som fixar med en massa saker som inte hunnits med sent på kvällen.
Så jag lagar gärna maten :-)