Monthly Archives: mars 2015

Och urvuxna tröjor

Fortsättning från tidigare idag…

Andra lådor med kläder har andra problem. Tröjor till exempel. Där är problemen huvudsakligen av tre slag.

  1. De är för korta. Många av dem har nog varit på gränsen till för korta redan från början, men jag har blivit kinkigare och kräsnare med åren samt bättre på att hitta tröjor som inte är för korta, och därför använder jag inte dem som inte går ner om magen. Jag tycker inte om att frysa om magen, och jag tycker det ser fånigt ut – jag vill att det ska gå omlott istället. Med en del av tröjorna tror jag faktiskt de har krymt på längden.
  2. De är för små i omfånget om magen. Ja, jag är tjock. De allra flesta av tröjorna kan jag ju få på mig, men det är inte snyggt och det är inte skönt och jag kommer inte att använda dem.
  3. De är för små om armarna. Och alltså, det tror jag inte bara beror på att jag rör mig för lite/äter för mycket, utan faktiskt även på mer armmuskler. För fram tills barnen föddes var jag ärligt talat en klenis i armarna. Men sedan har jag burit barn i tid och otid (i allra första början var jag fullkomligt slut i armarna av att bära en knapp 4 kg-bebis, men det gick över, om man säger så) och dessutom renoverat hus och grävt trädgårdsland och annat. Och nu finns det faktiskt tröjor och skjortor som jag inte ens får på mig för att de är för snäva i armarna.

Men det allra mesta kan jag ju få på mig. Jag bara kommer inte att använda det. Och en hel del av det jag därmed plockar undan riskerar ju liksom att slängas, för att det är för slitet för att kunna lämnas vidare till någon annan (enligt praxis i vår del av världen, då). Det är därför jag har så svårt att skiljas från det. För det stör mig att det ska riskera att slängas.

Trasiga trosor

Slänger.

Försöker ägna lite ledig tid åt att sortera igenom kläder i byrån. Sortera bort sånt som av olika skäl inte borde vara kvar.

Börjar med troslådan. Där finns gott om trosor. Många jag inte använt på många år. Modeller som aldrig suttit bra. Exemplar som är extremt uttöjda i resåren. Saker som ju går att använda i en riktig krissituation, även om de inte är sköna – men som jag i det absolut längsta skulle undvika.

Slänga är ju egentligen enda alternativet. Begagnade trosor funkar ju inte att sälja. Och de som är så slitna i resåren att jag själv helst inte vill använda dem kommer ju heller ingen annan vilja ha.

Att de ligger kvar beror på mitt samvete. Mitt samvete tycker att jag borde försöka använda dem. För att det är ett sånt resursslöseri att slänga saker. För att jag borde försöka.

Det innebär ju att de bara ligger där år ut och år in.

Så jag tar mod till mig och lägger dem till textilåtervinningen. Det finns ju sådan numera, och på det sättet kan kanske fibrerna komma till nytta på något vis. Fast det gör ont. Jag skäms för att jag slänger.

Så där är det med mycket. Saker blir kvar, för jag tänker att jag borde använda dem, och de riskerar att helt kasseras och bli till bara avfall om jag lämnar dem vidare från mig. För att jag vill bevara resurser hellre än att de ska förfaras. För att många av sakerna egentligen är för slitna för att någon annan alls ska vilja ha dem.

Det känns lite bisarrt i dessa tider, men jag skulle behöva bli bättre på att slänga saker.

Jag bygger en liten hög med trosor att laga också. Sådana där med en fem centimeters reva i lite tunnslitet tyg. Det går att laga åtminstone ett varv. Och så tar jag en paus för att hantera slängandets mentala plåga.

Älskade radio

Jag är en radiolyssnare. (Även om jag just nu lyssnar på en skiva.)

Att lyssna på radio gör en sådan gigantisk skillnad. Medan jag står i köket och lagar mat eller diskar, så kan jag höra samtal om allt mellan himmel och jord. Småprat och trams, intrikata genomgångar av någon märklighet hos en djurart i en avlägsen del av världen, eller rapportering från stora världshändelser. Allt medan disken blir ren och bänkytorna avtorkade. Jag kan lyssna precis så mycket eller lite jag vill; ibland fastnar jag kanske i något lite extra spännande och glömmer helt bort vad jag egentligen gör eller borde göra, och ibland är radion ointressant och jag glömmer bort att lyssna.

Ett bra radioprogram kan få det där eländiga i att behöva ta hand  om tråkgöra vid tiotiden på kvällen till något rätt okej. Kvällsreprisen av sommarprogrammen är typiskt en sådan sak.

Och ganska ofta står jag och lagar mat till det finska programmet på P4 vd 18.15. Jag förstår inte ett ord finska, och länge bytte jag radiokanal när det blev finska, men jag har insett att det är ganska trevligt att fylla köket med finsktalande. Radion kan vara ett trevligt sällskap utan att jag förstår vad som sägs. (Och ja, de pratar lite svenska mellan varven också.)

Och ja, det är alltid Sveriges radio. Inga jävla reklamkanaler. (Och tyvärr inte heller dansk radio, eftersom mottagningen är för dålig.) I första hand oftast P3, och därefter P4, P1 och P2. Fast det beror ju på tidpunkt :-)

Dock är jag ganskadålig på att lyssna på längre analyser på P1. Då tenderar jag tt bli irriterad när jag inte håller med, och det funkar så dåligt ihop med att göra andra saker samtidigt. Det är trots allt ett engagerat slölyssnande jag är ute efter, när jag har radion som sällskap i vardagssysslorna.

Skatt och utrymme och samhälle

Jag läste ett uttalande av en politiker nyligen. Nu kan jag inte hitta artikeln och minns inte längre citatet ordagrant. Men poängen var att hen menade att vi måste bygga samhället utifrån de pengar som finns att tillgå och att vi inte kan hålla på och höja skatterna, utan de pengar som finns är de som finns, och så får vi anpassa oss efter det.

Jag ser det precis tvärtom. Om man bygger ett samhälle, så sätter man sig ner tillsammans, tittar på vad det är man gemensamt vill skapa och vilka behov det finns. Och sedan skramlar man gemensamt ihop till de kostnaderna på ett rättvist sätt.

Har man ett gemensamt samhälle så är det ett gemensamt ansvar att se till att alla i samhället kan få den hjälp de behöver och att se till att det finns rent vatten och frisk luft och att man inte skadar livsmöjligheter för kommande generationer, och så vidare. Innan vi har löst de bitarna finns liksom inget vits med att ”slippa undan skatt” för att själv ha stora pengar kvar.

På världsvattendagen: Kunskap som fastnat

Sexåringen har ganska nyligen läst om vattnets kretslopp i skolan.

Idag går jag och rycker fjolårsståndare i trädgårdslandet. Majs, bönor, kålrester och annat.

Sexåringen springer runt med en vattensprejflaska och vattnar. ”Det är okej att jag vattnar, va?”. Ja, visst. Inte för att det behövs, men det gör ju ingen skada.

”Och nu hjälper jag ju blommor i hela landet. För det jag sprejar här blir vattenånga, och sen blir det moln som regnar på andra ställen. Faktiskt hjälper jag blommor i hela världen!”

Han springer lyckligt runt och sprayar vatten lite varstans, tittar på regnbågar som bildas i vattendropparna han sprejar i luften.

Solförmörkelseångest

Någon av dagarna innan den stundande partiella solförmörkelsen påpekade vi för barnen att man aldrig ska titta rakt på solen.

Solförmörkelsedagen var det huvudsakligen ganska grått. På kvällen när vi familjen pratade om vad vi sett eller inte sett, deklarerade sexåringen att på rasten innan solförmörkelsen hade han i alla fall sett solen, och han hade minsann kunnat titta på den riktigt länge.

Som en Ronja Rövardotter som blivit tillsagd att akta sig för helvetesgapet :-(

Ångest.

”Det är inte mycket vi kan göra åt nu.” säger mannen som svar på min ångest.

Nej visst. Fast det hjälper inte ångesten. Tvärtom.

Jag försöker lugna mig med att det som sagt var var ganska grått. Men jag vet ju inte hur grått, för jag var inte här utan i Malmö.

Men så skulle det ju också kunna vara

Sexåringen hade en jämnårig kompis här och lekte med tidigare idag. Vid ett tillfälle kom den gästande pojken ner för att be mig om stöd i en sak de diskuterade och inte var överens om:

”Om man bor tre vuxna tillsammans, och två av dem gör två barn tillsammans, så att det blir två barn i familjen förutom de tre vuxna, så blir väl alla de tre vuxna föräldrar?”

Varvid jag förklarade att nej, tyvärr är det än så länge så att bara de två som gjort barnen blir föräldrar, men att ja, det finns folk som diskuterar om man borde ändra så att fler kan bli föräldrar, men än så länge är det inte så.

Och så gick han upp och talade om för mitt barn att mitt barn hade rätt. Och även det i sig verkade vara ganska okomplicerat.

21 mars

Stoppat lite gurkfrön (vert petit de Paris) och squash (cocozelle och gold rush) i roottrainer.

Är nåt rent förbannat trött av mens och allmän utmattning.

När ”inga” krav är för stora – för det snurrar i min skalle

Det har varit körigt länge, samtidigt som jag inte är i form. För mycket och för intensivt för länge på jobbet, huvudsakligen med två-tre olika projekt. Så där så att en massa annat får skjutas åt sidan och man får bita ihop och jobba på, och det funkar just för att man vet att det finns en bortre gräns, ett datum efter vilket det ska bli lugnare, bli möjlighet att komma ikapp, bli möjligt att andas.

Det datumet är imorgon.

Det var länge sedan jag hade någon egentlig kraft. Eller, den kraft jag har kvar har jag lagt på att göra just dessa saker, att rulla på och jobba på och få gjort just dessa grejer. Och det har funkat utan större behov av kreativitet; den kreativitet jag skulle vilja blanda in har inte funnits, och knappt ens funnits tid för, och jag har i praktiken kört ganska mycket på autopilot.

Tillvaron i övrigt går också på autopilot. Jag har ingen ork och ingen lust och ingen kraft. Ingen kraft att sätta igång med andra saker som kräver tankeverksamhet när det nu börjar bli stunder över på jobbet. Bara om det är enkla saker. Jag orkar inget som kräver tankearbete, helhetsgrepp, lyfta blicken, eller vilja. Samma sak privat. Bara en sån sak som att vi först den gångna helgen lyckats få tomat- och chilifröer i jorden – jag brukar snarast ha svårt att vänta så länge som jag borde. Men jag har ingen längtan, ingen vilja, och ingen ork att göra saker som är det minsta jobbiga. Ingen vilja att hitta på nåt kul med barnen. Ingen ork att ens svara på privata mejl – eller ens öppna och läsa viktiga mejl. Det är som att det kräver för mycket av mig att försöka läsa ett mejl, ta in vad det står, bedöma om det är viktigt och sedan behöva agera utifrån vad det står. Så jag låter liksom hellre bli. Trots att det är mejl om saker jag egentligen bryr mig om, saker som är viktiga för mig. Som föräldravrålet. Jag pallar knappt ens dela länkar med intressanta artiklar på facebook – och än mindre läsa dem.

Jag orkar inte planera. Orkar inget som kräver framförhållning eller beslut. Var sig planera sommarsemester eller födelsedagsfest eller fundera närmre på att barnen behöver skor eller ens vad vi ska laga för mat imorgon.

Det är inte fysisk trötthet. Bara mental.

Och jag låter saker rinna av, så mycket det går. För att värna min mentala hälsa. Gör det som måste göras, håller tillvaron flytande, men låter resten rinna av. För att det är nödvändigt. För att metoden ”bita ihop och kämpa lite till” är helt fel, trasar sönder ännu mer – och alltså metoden ”låta det rinna av” måste vara det rätta. Det är ju det huvudet försöker göra, och jag finner det klokt att lyssna på det. För jag tror jag kan ro iland det här utan att gå sönder på riktigt, om jag lyssnar på signalerna. Så jag värnar min rätt att i möjligaste mån bara finnas, att inte bry mig om en massa krav och måsten.

Och jag tror ju inte på något vis att allt det här kommer att rinna av efter imorgon, och så är allt lugnt. Det behövs mental återhämtning. Det får ta den tid det tar.

Men mamma är besviken. För jag ringer inte.

Nej, jag ringer inte. Jag är trött. Jag har inget att prata om. Jag orkar ingen social kontakt. I början av kvällarna försöker jag orka med mat och barnen och så. Senare på kvällen finns det verkligen ingen kraft. Och jag struntar i krav och är rädd om mig själv.

Men mamma är besviken.

Fast nejdå, hon ställer absolut inga krav. Det poängterar hon gärna.

Och jag hör om släktingar som gått sönder mentalt på olika sätt, i flera fall till viss del för att de försökt leva upp till för stora krav, både från sig själva och omgivningen. Personer som om de haft mindre, mer rimliga krav kanske hade klarat sig mer helsjälade genom livet.

Och jag försöker att ha lagom krav, nu, i en period när jag inte räcker till, för att liksom inte köra slut på batterierna till en nivå där de inte längre klarar att laddas om.

Och jag vet inte om du som läser detta ser vad jag ser, och jag vill inte skriva dig på näsan. Dessutom går det runt i mitt huvud bara av att försöka formulera det här.

Men jag tänker fortsätta att göra mitt bästa för att skita i att jag orsakar besvikelse genom att försöka ta hand om mig och undvika att jag går sönder. Fastän det är svårt.

Värde och ansvar

Jag var först osäker på om jag ens skulle våga posta det förra inlägget. Rädd att det skulle leda till ytterligare problem. Så det låg färdigskrivet mer än ett dygn. Och sedan insåg jag att jag förstås måste. Det är ju poängen med att blogga: att skriva om det jag behöver skriva om, istället för att bara stänga in det. Även om mamma blir ledsen. Inget blir bättre av att stänga inne. Och om det blir problem av att jag kommer med ett litet påpekande, då är det desto mer skäl att påpeka. Istället för tvärtom.

För som det är nu så leder alltså ett sådant litet påpekande längre fram till att mamma säger ”men har vi verkligen inte gjort något bra som föräldrar?”. Vilket ju blir fullkomligt bisarrt. Jo, klart ni har gjort en massa bra. Men det är ju de dåliga sakerna som det finns ett behov att ändra på. Det är sakerna under min uppväxt och senare som satt negativa spår i mig som jag behöver hantera och bearbeta och hitta strategier för att komma ifrån. Och bland det allra enklaste där borde ju vara att kunna tala om för mamma att sätt, ordval m.m. påverkar mig. Istället för att det ska vara typ världens undergång.

Jag kan inte hålla på och stänga in saker bara för att mamma kan bli ledsen. Jag kan inte anamma strategin ”lyfta fram det som varit bra och sopa undan det som varit dåligt”. Det hjälper ingen. Jag vill i möjligaste mån undvika att föra vidare ett dåligt arv till mina barn. Men om jag inte säger något om det som gör mig ledsen för att någon annan kan bli ledsen, då för jag vidare ett väldigt dåligt arv till mina barn. Dels för jag vidare ett dåligt beteende, som på sikt kommer att skada dem också när de gör likadant. Dels kommer de att ha en mamma som går sönder, som inte orkar med, som inte är ärlig, och så vidare, och det kommer att påverka dem på så många sätt.

Det handlar faktiskt om mitt värde också. Om jag inte kan säga ”när du säger så där så påverkar det mig på det här sättet”, så innebär det ju faktiskt ett nedvärderande av mig själv. Och ja, jag har svårt med att tillerkänna mig själv värde. Svårt att låta mina egna intressen och nöjen få samma värde som andras, svårt att upprioritera mig själv.

Och det skulle inte förvåna mig om det där delvis kommer sig av vad jag fått med mig hemifrån. Både i hur till exempel mamma uttrycker sig – men också i vad mamma själv fått med sig hemifrån.

Nej, mamma, det handlar inte om anklagelser. Jag anklagar inte dig för att vara en dålig mamma. Du är och har varit en bra mamma på många sätt. Och ja, du har jobbigt bagage med dig. Men vad du har med dig i bagaget, och vad jag har med mig i bagaget, får inte vara ett hinder när jag försöker förbättra hur jag mår och lever och vad jag för vidare i bagaget. Att låta saker fortsätta som de varit, även när det inte är bra, är inte ett sätt att komma vidare.

För jag har ett ansvar för mina barn och vad jag lär dem och skickar med dem. Och jag har ett ansvar för mig själv. Ett ansvar att inte bli bitter utan att faktiskt göra vad jag kan för att må så bra jag kan utifrån omständigheterna.

Och i det ingår både att säga ifrån när det behövs och att blogga om det jag behöver.

Because I’m worth it. Och jag försöker lära mig att tro på det.