Ja, bland de saker folk brukade antyda att jag ”härmade” en gång i tiden fanns förstås Tolkien. Vilket väl blir lite extra löjligt sett utifrån att jag vid den tiden bara hade läst Bilbo (av Tolkiens böcker alltså; jag hade ju läst fler böcker än så :P). Men jag tror att det var två aspekter som folk hade en tendens att hänga upp sig på: kartor och språk. För ja, jag ritade en karta över den där världen som boken jag skrev utspelade sig i. (Det är väl fullkomligt självklart – hur ska man kunna skriva en historia om en påhittad värld, med resor och så, utan att rita en karta för att orientera både sig själv och läsaren.) Och ja, jag hittade på språkfragment för de länder och människor jag skrev om. Jag tycker det är spännande med språks uppbyggnad och hade en gång i tiden funderingar på att eventuellt studera indoeuropeisk språkforskning. Inte sjutton kan jag hjälpa att Tolkien också gjorde sånt! Och det är ju inte bara Tolkien som ägnat sig åt sånt, utan även väldigt många andra som hittat på andra världar. Fast grejen är väl antagligen att de som kom med sådana kommentarer inte själva läste fantasy utöver kanske just Sagan om ringen, som väl liksom fått någon sorts allmänbildningsstatus eller blivit en sådan där sak som man ska ha läst.
Vi skriver alla på samma historia, där trådarna ibland flätas tätt samman, ibland strävar vitt isär.
Men det är faktiskt bara jag som kan veta hur min version av historien ser ut och vilka delar av väven som ingår i min version. Bara jag som kan bestämma. Och till detta kommer att jag kanske berättar historien på ett annat sätt, med ett annat språk eller en annan stil, eller med en annan poäng eller sensmoral.
Och kanske kanske en vacker dag att jag lyckas hitta tillbaka till tråden, och antingen skriver om min variant från början och städar upp i den – eller skriver något helt nytt, vem vet?
Men inte nu. Det kräver långt mycket mer fokus än för att komma loss och skriva ett blogginlägg.