All ångesten och alla krämpor jag känner…
Ont i en liten fläck i magen – till och från sedan det här dök upp.
Det där konstiga onda i vänster höft: småmalande inne i benet (?), allmänt småont i muskler, eller vad det nu är för något.
Jag oroar mig för allt. Allt kan vara cancer. Ju diffusare och svårare att precisera desto mer cancervarning. Jag som kämpat i så många år med att försöka intala mig att man inte ska oroa sig för minsta lilla sak, försökt motarbeta mina tendenser att oroa mig för allt, intalat mig att det inte är någon fara, att man inte kan rusa till doktor för minsta lilla odefinierade otydliga konstiga lilla sak, utan att det allra mesta faktiskt är ofarligt.
Cancer.
Det blir liksom inte lättare att släppa taget om katastroftankar för minsta lilla sak nu. Den bästa trösten i sammanhanget är att det borde vara så jävla osannolikt att vi båda får cancer samtidigt. Men det förutsätter ju slumpaspekter. Om cancern skulle bero på något i vår närhet, vår boendemiljö eller så, så är väl sannolikheten tvärtom stor?
Men jag ringer ingen vårdcentral för mina diffusa symptom i nuläget. Jag tror och hoppas att det bara är ångesten som talar. Och framför allt har jag inte ork att hantera fler ångestar. Det går inte.
—-
Jag tänker på det här jag skrev för ett tag sedan:
Hur gör föräldrar i andra länder?
På något vis har jag förflyttats till ett annat land nu.