Jag tänker en massa på det här med själviskhet. Jag känner mig oerhört självisk för tillfället. Som det här med cellgifterna. Från i övermorgon ska min man alltså få cellgifter. Det innebär att det går cellgifter ut ur hans kropp och ut i avloppet. Och det hanteras genom att spola två gånger istället för en. All skiten hamnar i avloppet, vårt enskilda avlopp… På ett allmänt principiellt plan kan jag tycka att sånt ska ingen syssla med, att ur det samlade perspektivet för världen och miljön så borde man inte göra sånt. Men jag är självisk, jag vill ha min man kvar så länge som möjligt.
Å andra sidan är det så många människor som lever själviskt precis hela tiden. Jag tror inte jag gör det. Om det är någon gång det är okej att vara lite mer självisk så är det kanske nu?
Det onda i magen har satt sig som ett mer konstant ont på en fläck – fast som ändå flyttar runt sig lite. Och ibland bubblar det. Jag tänker att kanske borde jag testa att ta omeprazol. Eller ringa vårdcentralen – men då är det väl just det de säger. Men jag är rätt för bubblande magar och omeprazol. Det var så det började för älsklingen, för ganska exakt en månad sedan. Sedan blev han gul och sedan konstaterade de cancer. Fast jag vet att jag ju rimligen måste börja där… Och jag vet inte ens om jag hade brytt mig om det här i vanliga fall, och än mindre om det ens hade dykt upp – det sannolikaste är väl ändå stressreaktion – men jag kan inte låta bli att oroa mig. Kan inte låta bli att tnka tusen tankar om att vi båda ska drabbas av cancer med kort tid emellan och att det är något som är knas i huset eller marken eller så som vi levt våra liv som kommer att göra att vi båda dör i cancer.
Och elvaåringens fökylning hänger kvar, efter nära två veckor. Ja, det spär på oron ytterligare.