Det finns saker man inte gör om

För åtta år sedan skulle vi måla ovanvåningen. Thottgrönt till dåvarande enda barnets rum, ultramarinblått till det önskade framtida barnets rum, titanzinkvitt till vårt sovrum, allrummet och alla taken.

Vi stod på Ottossons färg i Genarp och räknade tillsammans med butikspersonal på ungefär hur mycket färg det skulle gå åt. Och vad gällde den vita färgen blev mängden så stor att det verkade vettigare att köpa en större burk än de standardmässiga enlitersburkarna. Jag vet inte om det var en trelitersburk vi köpte eller en femliters eller vad det kan ha varit. Hink i alla fall. (Då tror jag ändå vi köpte en mindre mängd än vad det beräknades att vi behövde.)

Den gröna målar vi ju som sagt var fortfarande ed på en massa ställen. Den blåa har vi nog faktiskt lyckats göra av med på diverse saker. Och den vita…

Det blev aldrig att vi målade allrummet – det är fortfarande träfärgat. Och i vårt sovrum blev det en strykning av tak och väggar – det är snyggt med bara laserat.

En stor hink är opraktisk att hantera. Även med enlitersburkarna häller jag nästan alltid över i mindre behållare eller gamla burkar för att hantera en mindre mängd i taget. När man står uppfluge på konstiga ställen och balanserar färgburken i ena handen och målar med andra är det liksom bra om färgburken inte väger för mycket.

Den där stora hinken vit färg har alltså hällts över i mindre burkar i omgångar. Varje sådant hålltillfälle innebär spill. Ibland i form av att man faktiskt spiller – numera är dock golvet i tvättstugan omgjort, så där finns inte längre tydliga spår av detta. Men alla gånger i form av de färgmängder som blir kvar på oanvändbara ställen på ut- och insidan av burkar. Och på färg som blir stående länge bildas det ibland en hinna överst som får kasseras. Speciellt när burkar blir gamla och slitna och inte håller lufttätt – eller när de har så mycket gammalt färgkladd upptill att man inte vågar stänga ordentligt för att man då förmodligen inte kommer att kunna öppna burken igen.

Vi har använt den där vita färgen till mycket sedan dess. Framför allt som brytfärg med andra kulörer – ofta med vitt som den större beståndsdelen – men också till panel, fönster och annat.

Nu står jag med den sista lilla mängden, överfylld i en gammal lingonsyltsburk efter att jag med nöd och näppe lyckats få upp den plåtburk den senast var överhälld i. (Eller det sista lär det ju inte riktigt vara, eftersom den också finns uppblandad med grönt och grått i andra burkar.) Häromdagen målade jag krönet på murstocken i matrummet med den smt en liten bit tak. Idag står jag och målar insidan (eller mellan in- och utsidan, vad nu det heter) på kontorsfönstren med den.

Och den är så tjock. Efter överfyllningar och torkade ytskikt i burk och annat så är det nu en förbannat tjock färg jag står och jobbar med. Dryg som attsingens men svårarbetad.

Och jag kommer inte att köpa linoljefärg i stora hinkar igen.

Den här sommaren har vi hunnit köpa tre omgångar av den kromoxidgröna färgen. Tre enlitersburkar. Och jag behöver inte över huvud taget fundera på om det hade varit bättre att köpa i större burk. Jag vet vid det här laget att det ändå bara innebär mer slöseri med färgen. I alla fall för våra användningsområden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *