Om åldrande och död och målbilder

Jag minns i våras… strax innan världen vändes uppochner … att jag funderade en del över det här med tid och ålder och så. Att jag snart skulle fylla fyrtio. Att jag faktiskt började känna mig lite gammal och började känna av att det var ont om ”förebilder” som inte längre purung kvinna. Jag minns när jag, i min allmänna livsnoja och dödsångest,  väldigt tydligt tänkte tanken ”Jamen alltså fyrtio, det innebär ju, om man utgår från genomsnittslivslängd att jag faktiskt har halva livet kvar, och det är väl ändå inte så pjåkigt” – och att jag samtidigt kände att halva livet kvar var så fruktansvärt lite på nåt vis, att tanken liksom inte räckte till för att lugna mig.

Och sedan kom älsklingens cancerdom, bara typ någon vecka efter att jag suttit i bilen och tänkt den där tanken. Och plötsligt ändrades perspektiven, och varje vecka av överlevnad var ett mirakel.

Det ger en del intressanta effekter. För på något vis har det gett åldrandet en ny charm och ett nytt skimmer. Att ha möjligheten att bli gammal innebär att man inte har dött än. Och plötsligt kan jag liksom på ett helt annat sätt få målbilder av att vara gammal. Tankar på hur och vem och vad jag vill vara och göra när jag blir gammal, om jag blir gammal. Eftersom för mig själv kan jag fortfarande våga se det som en potentiell möjlighet. Som ett liv till som väntar bortanför det nuvarande. Som en möjlighet att faktiskt plocka upp gamla ofullbordade drömmar. Som en känsla av att det faktiskt inte är försent.

De är en ganska udda effekt av de nuvarande omständigheterna…

One response to “Om åldrande och död och målbilder

  1. Pingback: Jag behöver skapa nya målbilder | Sanne skriver

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *