Monthly Archives: november 2015

Njurgryta

I lördags köpte vi tre grisnjurar i affären. Kostade typ 16 kronor.

I söndags lagade älsklingen gryta av dem. Njure, palsternacka, bacon (köpt som sistadatums och slängt i frysen vid nåt tillfälle), vitlök, grädde och säkert nåt mer. Ris till. Vi var tre hemma som åt.

Idag har jag och älsklingen ätit resterna till lunch.

Ja, de här måltiderna hamnar på “köttkontot”. Jag gissar på att många som äter kött/animalier aldrig äter njurar. Och det är förmodligen ännu mindre sannolikt bland de som “äter mindre kött för klimatets skull”. Men alltså, ska man äta djur så ska man äta upp så mycket som möjligt av djuret. Och då ingår även inälvsmat.

Nähä, min lösning funkade inte

Jag tyckte jag hade hittat en bra lösning: Om jag ville bidra till Ikeas, Rädda barnens och Unicefs insamling till barns utbildning utan att behöva köpa onödiga prylar, så kunde jag starta en egen insamling till samma ändamål. För jag kunde ärligt talat inte tänka mig annat än att Rädda barnen skulle säga “Jamenvisst, klart vi löser det och öronmärker insamlingspengarna till just det ändamålet”.

Jag tyckte jag hade hittat en konstruktiv lösning: istället för att bara klaga på det negativa i deras insamling, så löste jag problemet åt dem – på ett sätt jag tyckte att de möjligen själva borde ha tänkt på, men ändå.

Men… nä.

Så här har Rädda barnen svarat mig via facebook:

Tack för ditt mail och för att du vill starta insamling hos oss. Dock kan man endast öronmärka till generella medel eller katastroffonden. Utbildning är en stor del av vårt arbete och stora delar av våra generella medel stöder dessa projekt och aktiviteter.

Och en stund senare, när jag frågat ytterligare:

Vi har dessvärre inte längre öronmärkningar i större utsträckning utan har valt att ha generella medel eller katastroffonden. För oss är det viktigt att vara så kostnadseffektiva som möjligt och öronmärkta medel till specifika länder/verksamheter kostar för mycket resurser och vi måste kunna vara flexibla med våra medel och stödja de barn och områden som för tillfället behöver oss allra mest. Som jag skrev tidigare är utbildning en stor del i många av våra verksamheter och stora delar av våra medel går därför indirekt till utbildning. Självklart vill vi att du stödjer vårt arbete genom din egen insamling, men tyvärr kan inte våra system/rutiner som det ser ut just nu möta upp dina efterfrågade önskemål mer än som vi beskriver ovan.

Och alltså, jag förstår och håller med om att det är viktigt att resurserna ska användas effektivt och att pengarna ska gå dit där de behövs bäst just för stunden. Men jag antar att om man nu kör en stor, årligen återkommande kampanj ihop med Ikea kring barns utbildning, så måste man väl bedöma att det är ett område som man tänkt satsa på och som är prioriterat? Och det jag gjorde var ju bara att skapa en kompletterande insamling till den de redan har igång?!

Så… min lilla insamling finns, och har fått in den enda hundralapp jag satte in som startsumma. Och jag känner ingen längtan att försöka locka fler att skänka. För poängen med just den här insamlingen var ju att fånga in de som ville bidra i just det här men utan att behöva konsumera.

Jag trodde jag hade hittat en lösning på det, men det hade jag tydligen inte.

Någon som har några andra förslag?

(För övrigt: jag frågade både via twitter (öppet) och via facebook (meddelandefunktionen). Jag har inte fått svar på den öppna arenan.)

Ack du värld

Ute blåser det. Härinne sitter jag och känner mig dyster över världsläget och politiken och en massa annat. Jag försöker samla mig till att försöka formulera några tankar i skrift, men det är som att det nästan gör fysiskt ont.

Ack du värld, vart är du på väg?

Borde man inte ha rutinmässig service på datorer?

Har man bil så vet man sannolikt om att en bil bör servas då och då: med ett visst tidsintervall eller efter en viss körsträcka. Har man en modern bil talar bilen själv om när det börjar bli dags (vår bil “hojtar till” med ett litet rödblinkande textmeddelande varje gång vi startar den för tillfället för att påtala att det börjar bli dags).

Med datorer funkar det annorlunda. Har man en dator på jobbet så byts den sannolikt ut efter tre eller fyra år, vare sig man vill eller inte. Och i bästa fall går den sedan vidare till ett företag som går igenom den, uppgraderar den och sedan säljer den vidare. Har man en dator privat så kämpar man sannolikt på med den längre. Men tids nog blir den för seg, börjar krångla och kraschar sedan helt – om man inte gett upp innan dess.

Nu ska man förstås inte jämföra en dator med en bil – men för många är det nog lika viktigt att datorn funkar som att bilen gör det. Och visst, vi ska kanske inte riktigt vänta oss samma livslängd på en dator som på en bil – framför allt inte eftersom utvecklingen hos datorer går så snabbt. Men i alla fall: vore det inte bra med någon sorts motsvarande service på datorer som den på bilar? Att man med någon sorts fastställda tidsintervall lämnade in datorn för genomgång: behöver några delar “smörjas”, lagas eller bytas? Behöver något uppdateras? Och på så sätt kan man förlänga livet på datorn.

Ja, jag vet att det finns många hinder. Ett är nog att datorer generellt sett trots allt är för billiga för att folk ska vara beredda att betala det servicen skulle kosta. En annan är att laptops (som jag gissar är det de flesta har nuförtiden?) väl generellt inte är gjorda för att delar ska kunna bytas. Men tänk vilken nytta det skulle kunna göra!

Men det kräver förstås en hel del förändringar för att bli verklighet. Annorlunda utformning av datorerna, antar jag. Men också ändringar i skattesystemet, så att själva datorerna blir dyrare och servicen billigare. Knappast populära förändringar i ett samhälle där vi lärt oss att ny teknik är billig :-/

Och jag vet, det finns folk som själva servar och uppgraderar sina datorer. Men tyvärr är det en alldeles för liten skara – och vi kan liksom inte alla vara datorskruvare.

Uppdatering framåt tidig kväll

Regnet har övergått i mer snöblandat, stundtals till och med att betrakta som snö.

Jag tömde regnmätaren vid halv fem; då hade den nått upp till 36 mm sedan 11-12-tiden igår (på dagen).

Sedan gav jag mig på det otrevliga uppdraget att tömma den helt fulla regntunnan. I en plusgrad och snöblandat regn tömde jag tunnan en vattenkanna i taget. För det närmsta dygnet ska det bli 5-6 minusgrader.

Men jag har bara regn hos mig…

Under den gångna veckan har väderprognoserna antytt att det kunde bli snö i helgen. Igårmorse bytte vi för säkerhets skull till vinterdäck med gemensamma krafter. Snö eller inte, det ska bli kallt några dagar och det är ju dags i vilket fall.

När vi gick ut för att byta däck tömde jag regnmätaren på de senaste dagarnas regn 30 mm.

Sedan kom regnet. Regn, regn, regn. Stundtals med ytterst liten snöinblandning av det slag man nästan bara kan ana när man kör bil och det landar på rutan. Och någon gång inatt lät det som att det kan ha varit hagel.

När jag hämtade in tidningen idag vid 10 hade det hunnit komma 27 mm sedan igår. Det är riktigt riktigt blött.

Nåja, som sagt var, det är bra att ha fått på vinterdäck, för kylan ska komma, och ihop med all den här blötan blir det nog halt.

Men i stora delar av Skåne verkar det ha kommit en hel del snö. Och det är ju lite udda, för vi brukar ju höra till dem som får mest i sådana sammanhang.

Insamling för dig som inte vill köpa gosedjur

nalleDet finns någon idé om att det är bättre att ge pengar till goda ändamål genom de inköp man gör än genom att skänka pengar rätt upp och ner.

I vissa fall håller jag verkligen med. Det är bättre att köpa mat och prylar man behöver som tillverkats på bra sätt – bra för miljön, bra för de anställda eller något annat sådant – fast de kostar mer, och därmed gynna bra verksamhet, än att köpa billiga saker och sedan skänka mellanskillnaden till välgörenhet. Att köpa de “goda” produkterna är det bästa sättet att bidra till en bra utveckling.

Däremot gillar jag inte idén att jag ska motiveras att köpa saker för att en del av beloppet jag betalar skänks till välgörenhet. Ärligt talat känns det ganska pyttigt om en krona av det jag betalar för morotspåsen i oktober går till cancerforskning. Om jag verkligen vill sponsra cancerforskningen så köper jag ju inte morötterna, utan sätter in en slant på rätt konto. Morötterna köper jag för att morötter är gott och nyttigt. – Och då snackar vi ändå om matvaror som jag går och handlar oavsett.

Ännu sämre tycker jag om kampanjer som går ut på att jag ska köpa saker jag verkligen inte behöver för att mina pengar ska gå till välgörande ändamål. Som Ikeas årligen återkommande kampanj så här innan jul, där man uppmanar oss att köpa gosedjur, och för varje gosedjur som säljs skänker de 10 kronor till barns utbildning via projekt hos Unicef och Rädda barnen.

Jag vill gärna bidra till att barn som inte har turen att vara födda i ett rikt land under goda omständigheter ska få möjlighet till utbildning. Men jag vill inte köpa gosedjur.

De allra flesta barn i Sverige har gosedjur. Ganska många gosedjur. De har inte behov av fler gosedjur. Ett gosedjur till gör svenska barn glada en ytterst kort stund – och sedan blir det nya gosedjuret bara ytterligare en sak som tar plats och samlar damm.

För att göra gosedjur går det åt en massa resurser. Först ska materialet produceras – bomull odlas, olja utvinnas till polyesterframställning eller möjligen får hållas för ullframställning. Sedan ska människor tillverka gosedjuret. Under produktionen tillsätts säkert en och annan kemikalie – och ännu mer kemikalier hamnar i naturen där tillverkningen sker. Sedan ska gosedjuren transporteras hit. Och så köps de, och hamnar hos barn som knappt bryr sig.

Och ni vill att jag ska köpa gosedjuren för att ni ska skänka pengar till välgörande ändamål? Tack men nej tack. Jag vill inte bidra till onödig konsumtion och förbrukning av jordens resurser bara för att få chansen att bidra till något bra.

Så jag började med att kolla upp Unicefs gåvoshop. Där “handlar” jag då och så. Men det kändes som att det liksom inte riktigt var samma sak att köpa en bunt skrivhäften och pennor till skolbarn som att vara med och bidra till uppbyggnad och undanröjande av hinder för skolgång och så där.

Men då hittade jag att man hos Rädda barnen kan starta en egen insamling. Så nu finns den här:

istalletforgosedjur

Istället för onödiga gosedjur: till utbildning

Så här innan jul kör Ikea, Unicef och Rädda barnen, precis som många år tidigare, en kampanj där Ikea för varje sålt gosedjur skänker 10 kr till barns utbildning. Jag tycker det är viktigt att barn får utbildning och sympatiserar alltså med kampanjens syfte. Men mina barn och barn i vår omgivning behöver inga fler gosedjur! Och jag tycker det är väldigt dumt att slösa med jordens resurser på saker som inte behövs. Därför startar jag den här insamlingen, för att de som vill bidra till kampanjen ska kunna göra det utan att köpa onödiga gosedjur.

Än så länge har jag inte lyckats få kontakt med Rädda barnen och lyckas lösa hur vi får till att pengarna öronmärks för just barns utbildning. Men jag hoppas på att det löser sig :-)

Vill du också bidra till barns utbildning utan att behöva ägna dig åt onödig konsumtion? Skänk en slant till min insamling Istället för onödiga gosedjur: till utbildning.

Den fina nallen på bilden har min yngste son sytt när han gick i förskoleklass.

Tänk om bara de bästa fick lov att säljas

När vi stod därute för en stund sedan och bytte däck, så stod jag och funderade över vilka däck det är vi har. Jag minns att innan vi köpte dem så var det en massa funderande kring vilka däck det skulle vara. När man ska välja däck måste man ju väga samman både vilka producenter som fasat ut olämpliga ämnen och oljor, vilka däck som bidrar till en låg energiförbrukning vid körning, vilka som verkligen har bra (bäst) väggrepp, och så vidare. En väldig massa saker att ta reda på och väga samman – och som varje konsument behöver göra själv. Plus att det till detta kommer vilka däck som faktiskt går att köpa där man bor.

Och då började jag fundera på upphandling. Offentlig upphandling tycks ju ibland gå ut bara på att få fram den billigaste leverantören (även om det faktiskt går att ställa andra krav). Och det har en massa stora nackdelar, som till exempel företag som slås ut för att de inte satsar på eller kan eller vill pressa priserna (till exempel för att de faktiskt vill ha en vettg personalpolitik). Men det anses liksom okej, eftersom det handlar om att offentliga pengar ska man hushålla med, och då är det viktigt att komma “billigt” undan, i kronor och ören räknat.

För mig är det viktigt att hushålla med jordens resurser och att inte skada natur och miljö. Så jag började fundera på om man kunde göra något likadant fast ännu större. Att man varje år testade alla produkter på ett visst område – som i det här fallet däck. Och så korade man de låt säga tre bästa – och sedan var det bara de tre som fick säljas. För att bara det som är allra bäst för miljön ska få tillverkas och säljas. Och de andra är välkomna tillbaka nästa år och göra nya försök.

Nej, jag vet att det inte skulle funka. Jag vet att det är nästintill förbjudet att ens knysta om den här sortens tankar, för det är ju KOMMUNISTISKT gubevars att BESTÄMMA vilka som får tillverka och sälja saker, rena rama DIKTATUREN och så vidare. Och det sortens fasoner är liksom bara tillåtna om det går ut på att spara eller tjäna pengar.

Och visst, jag inser att en massa företag skulle riskera att slås ut. Och det är ju inte heller okej. Fast det är lite märkligt att det är okej när det handlar om att pressa priserna på offentlig verksamhet.

Kanske kanske…?

Prognoserna har visat att det kan komma att komma några kalla dagar. Och att det nog ska komma snö. Först som i början av nästa vecka. Sedan som i helgen.

Sedan utfärdade SMHI klass 1-varning för snöfall i Skåne (5-10 cm). Och ungefär samtidigt ändrade de prognosen till att det skulle regna istället.

Så som det ser ut nu kommer helgen mest att best av regn och blåst. Och ganska kallt men inte tillräckligt kallt.

För min del får det gärna komma snö.

När jag skulle köra hem från stationen idag var det för övrigt bara en plusgrad. Och någon gång under eftermiddagen idag insåg jag att i allt annat den här hösten, plus att det varit varmt, så har vi helt glömt bort det här med att byta till vinterdäck. Och vi brukar anlita däckfirma eller liknande för att göra det, eftersom ingen av oss är direkt road av det. Men oddsen att lyckas med det nu… Nä. Så imorgon får vi nog med gemensamma krafter försöka byta till vinterdäck. Innan regnet kommer.

En klassisk köttmåltid betyder inte alltid jättemycket kött

VI åt köttbullar ikväll. Elvaåringen ville ha det. Och med en trött familj under rådande omständigheter så blev det köpeköttbullar. Ekologiska.

I påsen var det 27 köttbullar, så sju var utom till en som fick sex. Det var alltså inte fråga om några små portioner utan ganska rimligt och lagom.

Det var 400 gram i påsen. Vi kan alltså säga att vi fick 100 gram köttbullar var.

Kötthalten i köttbullarna var 63 procent. Och nej, det anses nog inte fint – ska det vara “fint” och “kvalitet” så ska det ju vara hög kötthalt, gubevars. Men alltså, det betyder ju inte att det är skräp i de övriga procenten. Och det är inte konstigare med potatis och lök i köttbullar än i vegetariska biffar.

63 procent kött innebär i alla fall att vi åt en klassisk köttmiddag och ändå bara åt 63 gram kött per person. Och alla var nöjda och ingen kände ens att vi “dragit ner på köttet”.