Idag borde jag verkligen vara i Malmö på kontoret. Det är enhetsmöte, som jag har saker att dra på, och det är glöggumgänge på eftermiddagen som jag borde vara med och arrangera.
Men helgen har varit smått förfärlig. Sjuåringen mår inte bra. Jag balanserar på en smal tråd med att lyckas hantera både honom och mig själv. Älsklingen är bortrest sedan i lördags morse och kommer inte hem förrän tisdag kväll. Igår fick elvaåringen ringa hit mina föräldrar från femton mil bort för att jag konstaterade att jag inte pallade.
Idag skulle jag alltså vara i Malmö hela dagen. Samtidigt var det jag som måste kunna släppa allt och rusa hem fortast möjligt (eller snarast fortare än möjligt) om det blev nödvändigt för att skolan ringer om sjuåringen. Det är en rejäl anspänning. Att samtidigt försöka vara i nuet och stunden och slappna av och göra sitt jobb, samtidigt som man hela tiden är i startposition för flykt.
Ovanpå det måste jag ha kontakt med både bilverkstaden (eftersom bilen är där) och med hyrbilsfirman under dagen.
Och barnen ville knappt ur sängen i morse. Det här att balansera hur man uttrycker sig och får upp en sjuåring som inte vill gå upp och där det riskerar att bli katastrof för allt som går honom emot.
Jag balanserar på gränsen för vad jag klarar av. Eller egentligen är jag över gränsen. Fast jag har liksom inte möjligheten att välja att kliva av. Åtminstone inte de saker som är värst.
Och jag insåg det där jag satt i sängen och inte visste vad jag skulle göra, där jag satt och bet ihop och försökte orka och gick sönder inuti, att det är nu jag måste lyssna på det som i alla fall går att få lyssna på och göra och välja att inte åka in till jobbet. Visst, en liten bit till hade det kanske gått att bita ihop och betrakta mig själv som en maskin och göra det det duktiga samvetet tycker är det rätta och gå iväg och jobba, för det finns ju inga fysiska hinder. (Fast inte ens det är riktigt sant, för det sätter sig i högsta grad fysiskt nu.) Men sträckan från nu och fram till ett riktigt rejält saftigt sammanbrott är ytterst kort nu. Och ärligt talat är det inget som blir bättre av att jag fysiskt befinner mig på jobbet en dag till om jag sedan går helt sönder.
Och det var först när jag hade bestämt mig att lyssna på den sidan av saken som jag faktiskt mäktade med att gå ur sängen och försöka få dagen att rulla igång, om än i för långsamt tempo.
Det är fascinerande att jag trots det skäms över att ha valt att göra som jag gjort. För jag vet att det är det enda kloka och vettiga och något jag bör vara stolt över. Och faktiskt det som är bäst för alla inblandade. Inklusive jobbet, faktiskt.