Korvrutin?

Nu har korvarna stått sitt dygn i kylskåpet i sin socker-salt-salpeterblandning, och vi har klippt dem och stoppat i påsar och lagt i frysen. Elva stycken julkorvar – och så en liten kort som vi provkokte och -åt redan igår.

De ser väldigt fina ut i år. Jämna och så. Och jag funderade igår, medan jag malde kött och späck och potatis i omgångar, och sedan blandade korvsmet och stoppade korv, på det här med vana och rutin. Att i år är det enda jag egentligen kollade upp närmre ungefär vilken kryddblandning och ungefärliga mängder i övrigt vi brukat ha de andra åren. Men att jag liksom numera vet hur man gör – eller i alla fall vi tillsammans. Att korvgörandet inte längre är en magisk ritual som man måste tänka igenom flera gånger, utan mer något man återuppväcker varje år. (Ja, älsklingen kollade upp det här med slutsaltningsgrejen i kokboken för säkerhets skull.)

Det har liksom tagit tid att komma dit med korven. För det är inte något vi har med oss ”i bagaget”, som sånt där man kan och vet och alltid gjort. Och saker man gör max en gång om året tar liksom tid innan de sätter sig. Men det börjar komma dit.

Det är en ganska fascinerande känsla.

One response to “Korvrutin?

  1. Jag var med många gånger under min uppväxt och när du var barn, med att göra olika sorters korv och syltor, men har tyvärr tappat den kunskapen. Roligt att ni hittat er egna tradition som ni gör så bra! Försöker dock hålla kvar mormors ostkaka och min pappas dopp i grytan när jag kan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *