Det är ju inte precis så att älsklingen har låtit bli att tala om för sin omgivning hur saker och ting står till. Tvärtom har han ända från början varit väldigt öppen och ärlig med hur an mår och hur förutsättningarna och framtiden ser ut.
Därför fascinerar det mig hur folk kommenterar när han lägger upp sina statusar om hur han mår och hur hans sjukdom utvecklar sig på det ena eller andra sättet. För väldigt många av kommentarerna går liksom ut på att han, eller cellgifterna, eller något annat, ska vinna över cancern.
Fastän det ju är frågan om obotlig cancer. Cancer som han aldrig kommer att kunna ”vinna över”.
Och alltså, jag har inga problem med att folk kommer med uppmuntrande kommentarer, glada tillrop och så där. Men det fascinerar mig att folk liksom verkligen verkar tro att det är en kamp han kan vinna.
Det verkar som att folk liksom tror det de själva vill.
Eller som att folk nuförtiden är så vana vid att cancer är något som kan botas, och att man liksom antar rakt av att det gäller oavsett var cancern sitter, att det är cancer som cancer och att en viss andel visserligen inte klarar sig men att de flesta gör det och att det på något vis är frågan om att kämpa så kan man vinna. Oavsett cancertyp. Som att själva idén att cancer skulle kunna vara obotlig inte finns i deras föreställningsvärld, för så ser inte den moderna världen ut.
Som att folk väldigt gärna behåller de där skygglapparna på och vill intala både sig själva och oss att det är en saga eller en film med lyckligt slut.