Om det är jobbigt för oss

Jag har en tolvåring och en sjuåring. De har en ganska lugn och trygg tillvaro: bor i ett hus ett huvudsakligen tryggt land, har ett kärleksfullt hem, bra förhållanden och förutsättningar på de allra flesta sätt.

Och deras pappa kommer att dö. Oklart när, men cancern är obotlig och tar raska kliv framåt.

Älsklingens sjukdom påverkar förstås redan barnen. Men påverkan kommer att bli ännu större den dagen sjukdomen övergått till död. När pappa inte längre finns. Det kommer att påverka på så många sätt. Men framför allt ändras förmodligen grundtryggheten.

Jag hoppas förstås att de ska klara de så bra som möjligt. Och att jag ska klara av att vara en tillräckligt bra förälder, både utifrån de extra behov situationen ger för deras del och utifrån att jag ju själv också är påverkad. Men oavsett hur bra vi klarar att hantera det, så är det en fruktansvärt stor förändring.

Och då är det som sagt ändå så att mina barn har det tryggt och bra i övrigt. Att saker händer under lugna omständigheter. Att det finns ett skyddsnät runtom.

Mina barn är trots allt privilegierade.

Jag tänker på barn i länder drabbade av krig och terrorism. Där föräldrar och syskon rycks bort plötsligt och under fruktansvärda omständigheter. Där skyddsnäten inte finns. Där det ibland är frågan om att i den redan hemska situationen försöka få mat för dagen och fly undan kriget till ett tryggare land långt borta.

Jag och mina barn har det svårt och kommer att få det svårt. Det förstår alla.

Och ändå finns det människor som har svårt att förstå att de barn och unga och vuxna som flyr hit från hemskheter i andra länder inte mår bra.