Så snabbt det går

Visst har han varit sämre under våren. Men så mycket sämre? Eller ja, det har han ju. Och ändå inte. Ändå är det liksom under de sista veckorna som det liksom gått så väldigt väldigt snabbt. Så där snabbt så att jag inte riktigt fattar, inte riktigt märkte när det egentligen hände.

När vi var hos läkaren den 11 april hade jag ju noterat att han luktade aceton igen – kraftig viktminskning, alltså. Men han var ju fortfarande i huvudsak pigg och igång. Två dagar tidigare dansade vi en polska på torget. Och den helgen grävde han i trädgårdslandet med min bror. Helgen innan dess jobbade vi också gemensamt i trädgården. Promenader var liksom fortfarande något rimligt och möjligt.

Och nu… Nu är det länge sedan han åt någon riktig mat i mer än bebisportion. Nu är han mer av skinn och ben och gammelmanstunn och hängig. Nu blir han fullkomligt slut av att gå bort till postlådan ute vid vägen, eller av att gå uppför eller nerför trappan.

Han luktar inte längre aceton. Men han fortsätter nedåt i vikt.

Om cellgifterna skulle råka göra någon skillnad – vilket ju känns nästintill omöjligt när cancern är så spridd – så är där liksom inte mycket kvar av honom ändå. Kraften och den fysiska kroppen håller liksom på att ta slut.

Och stundtals kan han knappt prata. Hostan tar över och hindrar honom.

Just nu sitter han med dropp, som hemvårdsteamet varit och satt, för att ge honom lite extra energi.

One response to “Så snabbt det går

  1. Det gör så himla ont i mig att läsa detta Sanne. Hoppas du hittar styrka att fortsätta framåt mitt i allt elände.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *