Varken barfota eller skrattande längre

Folk skriver om och till älsklingen. Om sina upplevelser med och minnen av älsklingen. Saker han gjort. Saker de gjort tillsammans. Saker vi gjort tillsammans. Härliga minnen. Viktiga, livsavgörande händelser. Och trivsam vardag.

Ibland skäms jag. Skäms för att jag kom och stal honom bort från den stad och det sammanhang han bodde och levde i, stal honom bort från sina vänner. På grund av mig har han fått mycket mindre tid med dem än han annars skulle fått. På grund av mig har vännerna fått mindre tid med honom än de annars skulle fått.

Å andra sidan, hade jag inte ryckt loss honom därifrån så är det massor med människor som aldrig hade fått chansen att lära känna honom. Människor som älskar honom. Nya kollegor. Capoeiravänner. Vänner här där vi bor. Och så vidare. Det är många människor som inte skulle träffat honom om inte det där lilla om:et hade varit och jag hade kommit in i bilden. Kanske behöver jag inte skämmas jättemycket – kanske var det inte bara dåligt?

Vännerna skriver om honom, om hans skratt och om hans vana att gå barfota hela tiden under sommarhalvåret – även innan folk lärt känna honom närmre har det ofta varit det folk lagt märke till. Men nu går han inte barfota längre. Och han skrattar inte ens längre. Vilket väl är det kanske allra tydligaste tecknet på hur illa det är.

Det är som att varje dag så känns det som att han försvinner lite till och som att det han gjorde för några dagar sedan aldrig mer kommer att vara möjligt, aldrig mer kommer att ske.

Fast han säger att idag är bättre än igår. Men idag har han bara suttit i fåtöljen. Fått i sig ännu mindre. Man hör honom knappt när han pratar. Och det känns liksom knappt som att ögonen eller huvudet är med. Trots att han tycker att han sovit en hel del inatt (för jag placerade honom uppstöttad i soffan, eftersom det inte funkade att ligga ner).

Han kämpar med att få i sig. Få i sig sina näringsdrycker. Få i sig vatten. Få i sig sin movicol. Men det är liksom som att det inte riktigt går att få i sig alla de där sakerna.

Och slutligen ringde han till ASIH-avdelningen, dit han hör nu, och frågade om han kunde få läggas in där någon eller några dagar. Få i sig lite näring och vätska och kanske få ordning på systemen och få pigga på sig lite. Kanske hitta en struktur för hur han ska må så bra som möjligt.

De mörkare sidorna av mig tror inte riktigt på det där. Tror inte riktigt på att det går att hitta en stabil struktur – eller ens på att han kommer hem igen.

Men jag har i alla fall åkt och lämnat honom på avdelningen. Lämnat honom i en säng på palliativa avdelningen, kramat om honom försiktigt, sagt att jag älskar honom samt att han slipper hämta på fritids idag ;-) Om inte min tramsputte orkar tramsa längre så får jag försöka göra det lite åt honom. Hur ska man annars orka?

6 responses to “Varken barfota eller skrattande längre

  1. Klart att du inte ska skämmas! vi har väl alla (eller näe, men de flesta av oss) flyttat någongång, och jag misstänker att inte det var du som drogade ner honom och tog med dig honom till Skåne mot hans vilja :) Gläd dig istället åt att han gjorde valet att följa med DIG, TROTS alla vänner och aktiviteter han hade där han kom ifrån. Det måste betyda att du är ÄNNU viktigare för honom! O det tror jag att de som blev ”lämnade kvar” inser och att de snarare gläds med honom än något annat.
    Stor styrkekram i den jobbiga tid du går igenom. Klart du ska skämta ibland också, som du säger, vad vore livet annars?

  2. Jag minns när vi i byn natt vandrade/ kvälls vandrade. Då var din älskling med, han kom om jag minns rätt barfota… Glad och ett skratt som kunde få den dystraste att bli glad… Han sa till mig och min man hur han trivdes här och var nöjd med att ni flyttat hit, det var verkligen härligt att se hans energi då. Vi har barn i samma klass och på olika tillställningar och föräldrar möten var det han som liksom lyste upp genom sitt skratt. Så barfota och glad är så jag alltid ser på honom. Styrka till er ❤️

  3. Martin Björnsson

    :) Nej, Sanne, skäms inte för vår skull. Vi har så gärna delat honom med fler. Sånt kan man inte vara knusslig med. Kram!

  4. Pingback: Samvetskval på märkligt hotellrum | Sanne skriver

  5. Pingback: Känslan av att inte riktigt ha hunnit med döden | Sanne skriver

  6. Pingback: Den här helgen är dödens helg | Sanne skriver

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *