2 maj

Jag har sovit. Men inte alls tillräckligt. Jag är fruktansvärt trött.

Älsklingen sover. Jag pratade några ord med honom vid kanske femtiden inatt – eller, jag sa några saker och han reagerade i alla fall. Men nu sover han lugnt sedan flera timmar.

Och jag närmar mig alltmer att det är lika så gott att han får ”somna in”. Dö. Han har ärligt talat inte mycket ut av tillvaron som det är nu. Fler dagar tillför inte honom mer livskvalitet. Det blir mest en plågsam väntan – plågsam för honom på ett sätt och för oss andra på ett annat sätt.

Han har levt. Han har förutom den allra allra sista tiden varit fullt levande, helt och hållet sig själv, kunnat behålla sin tillvaro i olika former, även om han tacklat av under våren. Men de senaste fem dagarna har han rasat undan och försvunnit under horisonten. Det gjorde honom känslomässigt ont att inte själv orka förflytta sig inom huset ens för de viktigaste sakerna, att knappt orka ta sig ur badkaret, att behöva hjälp att ta på sig kläder. Sedan han kom in till sjukhuset i fredags eftermiddag verkar han inte ha rört vare sig dator eller telefon – han som alltid hållit kontakt med omvärlden. Han som haft samma mobilnummer sedan jag lärde känna honom 1999 – och förmodligen ett bra tag innan dess. Men jag tror att han befinner sig i ett skede där det behovet av kontakt minskat nu – det är nog inte bara att han inte orkar, utan jag tror inte han vill.

Han har oroat sig för hur hemsk den sista tiden skulle bli, oroat sig över att ha ont. Nu får han god smärtlindring och märker inte av så mycket annat, tror jag.

För hans egen skull är det gott och väl att han fått vara sig själv så länge och att resten verkar gå ganska fort.

På ett sätt vet jag inte längre ens om jag tycker att det handlar om på och av i slutändan. På ett sätt känns det som att vi redan passerat alla viktiga brytpunkter.

8 responses to “2 maj

  1. Jennie Lind

    Jag kramar dig lite. Om du vill.

  2. Det är en mycket märklig situation det där. När man som du säger nästan önskar att någon ska dö, fast samtligt vill klamra sig fast vid det sista lilla mirakeltänket ”tänk OM det vänder en sista gång…” fast man vet att det nog inte är så. Känner med dig och finns där i tanken!

  3. ❤️Kram!

  4. Jag läste inlägg av hans och era vänner, om minnen och situationer, om skratt och erfarenheter och tänkte just igår att han har LEVT och påverkat så otroligt många andra. Jag känner ju inte Johan, men jag förstår att han måste vara en alldeles speciell person. Jag hoppas att hans sista tid kommer att bli stillsam och smärtfri, även om din smärta och sorg tar vid där hans bleknar.

Lämna ett svar till sanne Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *