6 maj 2016

Det finns små saker som påminner om dig överallt härhemma. Ja, självklart gör det det. Men det påtagligaste är liksom alla småsaker från den sista sjuktiden. Allt som är kopplat till försöken att faktiskt få dig att äta något. Det står en tom sådan där näringsdrycksflaska på ditt sängbord, och två i kylen, tror jag. (Och en halv låda i kylen – dem borde jag försöka hitta någon som kan ha nytta av, för de är ju knappast gratis.) Whiskyglassen i frysen. Påsar med Gott och blandat-godis. Coca-cola (men den drack sjuåringen upp det sista avslagna av innan idag). Och så andra sådana där saker. Plastpåsen som hänger kvar i badrummet, den plastpåsen vi satte runt den där lösa droppslangen när du skulle bada. Och din tandborste, förstås.

Ja, jag ska rensa undan de här sakerna. Tids nog. Men det tar emot lite, faktiskt – att liksom rensa bort de där sista tidens väsentligheter. Som att jag skulle vilja städa bort dig när du var i ditt sämsta skick. Och det vill jag ju inte riktigt.

Annars rullar saker på. Vi har varit och köpt det där klarbärs/surkörsbärsträdet som vi båda stod och blev förälskade i för typ en månad sedan – och som vi faktiskt bestämde typ i söndags att jag skulle köpa. Det var inte lätt att få hem, trots pappas släpkärra, men vi surrade ordentligt och körde långsamt.

Och uteplatsen med tegelstenen blir så fin!

Det är lite extra surt med sådana där saker som blir färdiga så snart efter att du dog. Lite extra retligt att du aldrig hann uppleva dem. För du hade gillat dem. Men det är ju inte så att de blir klara nu för att ingen försökte få klart dem innan. Tvärtom, genom hela din sjukdomsperiod har jag fortsatt att göra vad som hunnits med och funkat – för att vi båda mått bra av att se att saker fortsätter hända, att strävan framåt fortsätter. Och den där fixat färdigt-glädjen, du vet. Och lite grann är det en slump att det är nu några av dessa saker ”faller ut” och blir klara. Och så är det nu folk har kunnat hjälpa till med just detta – saker som jag inte riktigt haft kraft att komma loss med på egen hand.

Och så är det ju lite grann så att jag är friare att göra saker nu, när jag inte har en sjuk du att ta hand om. Det låter hemskt att säga, men det är ju så. Det är lite lättare att fokusera och koncentrera sig och slappna av.

Jag har många gånger under den sista tiden funderat över likheterna mellan att vara förälder till ett litet barn och att vara den som tar hand om en sjuk eller döende människa. Närståendepenning känns i sig ganska mycket som en bakvänd föräldrapenning. Bitarna med att vara uppbunden av att ta hand om någon som är mer eller mindre beroende av en känns också bekanta – den här känslan av att anpassa allt man gör och all sin planering efter vad som kan funka för den här ganska krävande individen också ;-) (Ett annat spår i det är att både en del vansinniga smärtepisoder du haft och en del sån här ”allt som irriterar halsen och munnen och annat kan trigga kräkning” har gett mig flashbacks till att vara gravid.)

Och nej, jag klagar inte på att du behövde mig. Verkligen inte. Du behövde mig, och jag hoppas att jag fanns där tillräckligt och lagom mycket – och det tror jag. Var sak har sin tid. Men just den biten är trots allt ganska skön att slippa. Och ja, det får jag tycka, och hade jag tvivlat hade du sagt åt mig att jo det får du visst.

Det är i alla fall ganska bisarrt, för ganska stor del av tiden går jag omkring och är glad. Visst, det finns annat också under, men ändå, den dominerande känslan är nog ändå glad ganska tor del av tiden. Ännu bisarrare (jag vet, det heter inte så. Jada jada) är att den sak som gör mig gladast är nog att planera begravningen. För det känns liksom ganska mycket som att planera en överraskningsfest åt dig. Även om du inte kommer att vara där (mer än som fysisk kropp, och det räknas inte). Att liksom tänka ut en fest, utifrån just den grundstomme som gäller för det här sammanhanget  – begravning, alltså – som ska passa dig. Som du skulle ha gillat. Och som dina vänner ska uppskatta och känna igen dig i. Och det är faktiskt kul och inspirerande. Vilket ju låter fullkomligt sjukt. Men hade jag fattat det så hade vi väl förmodligen satt oss och planerat det här tillsammans för länge sedan? Fast det bara lät så tungt och jobbigt att planera begravning, som att liksom gräva ner sig i döden alldeles för långt i förväg. Ja, och seda gick den där resan så jävla mycket snabbare än tidtabellen hade utlovat. Som när skrammeltåget anländer för tidigt till Malmö på söndagskvällen (fast då är det huvudsakligen positivt, förstås).

Nåväl. Jag ska sova nu. Jag har säkert glömt nåt av allt det jag hade tänkt jag skulle skriva.

Godnatt!

P.S. Jo, jag har varit och fått massage också. Det har ju liksom inte heller hunnits med på länge.