Jag antar att den här djupa sorgen och smärtan hänger samman med att jag faktiskt lyckas plocka fram dig inombords. Inte som då häromdagen när jag inte alls kunde hitta dig. Nu hittar jag dig, i ett sammelsurium av ögonblick och minnesflashar från nästan sjutton års tid. Det är det som gör så ont, att jag konstant blir påmind om vad jag förlorat. Hur jävligt det är.
Jag vet inte vilket som är värst: att inte kunna hitta dig eller att hitta dig och det gör så för jävla ont. Båda är hemska på sina egna sätt.
Och till och med i det hemska med att minnas dig och det gör för jävla ont, så vill jag liksom ändå ha mer. Minnas mer. Plågas mer.
Och jag är rädd att ganska mycket av tillvaron framöver kommer att gå ut på att jag måste göra saker som käns ytterst plågsamma. För allting av värde, allting som betyder något, innehåller dig.