Över mitt huvud

Det måste ha varit någon gång förra helgen, alltså inte den nu gångna helgen utan helgen innan dess. Både dina föräldrar och mina föräldrar var här. Din pappa och min pappa satt vid matbordet och pratade. Jag satt nog huvudsakligen i fåtöljen i vardagsrummet strax intill, men passerade väl förbi dem på väg till eller från toa eller så.

De pratade om mig. Eller, det jag hörde var vad din pappa sa. Och det var sammanfattningsvis ungefär det här: Ja, det är väl förstås vettigt att hon är hemma till efter begravningen, men sedan är det nog viktigt att börja jobba och komma tillbaka till vardagen.

Inte ordagrant så. Men i huvudsak.

Det kändes väldigt märkligt. Jag var ju där! Och visst, jag var inte så pratsam den där helgen, verkligen inte. Men det kändes ändå väldigt märkligt att bli pratad över huvudet på så där. (Jag hoppas innerligt att jag inte gör så med våra barn.)

Jag har en sjukskrivning nu. En sjukskriving som i ett första skede sträcker sig till den siste maj. Och jag har vänner omkring mig, vänner av alla möjliga slag, som har full förståelse för att det är en oändlig prestation bara att ta sig upp på morgonen, få mat i sig och genomleva dagen.

Allas sorg är individuell. Det som funkar för en person behöver inte funka för en annan. Och jag håller på att lära mig hur min sorg funkar och hur jag bäst “hanterar” den. Och ja, jag vet att jag behöver hålla mig sysselsatt och se till att göra saker. I lagom mängd.

Men jag känner mig faktiskt förminskad av att någon som egentligen inte känner mig särskilt väl ska sitta och tala om, över mitt huvud, hur jag borde göra.

Och ja, det var säkert väldigt välmenat. Eller inte alls menat så. Jada jada. Och det här är garanterat sånt jag inte alls borde skriva om i en blogg som läses av så många. Förståsigpåare tycker säkert att jag borde ta upp det direkt med honom och så där.

Ja. Men just nu är liksom inte den tid i livet jag har allra mest kraft att ta upp känsliga saker direkt med folk.

2 responses to “Över mitt huvud

  1. Klart att det är förminskande. Oavsett om det är välmenande, eller tanklöst eller bara kallprat eller whatever. (Jo jag tror absolut att folk kan kallprata om sådana saker, ungefär som man kallpratar om vädret, så kan man slänga ur sig sådana där standardfraser som “upp på hästen igen” eller “det är bra att ha något att göra”, eller “nu är det ju också dags att komma vidare” eller “det tjänar ingenting till att älta”, eller andra “sanningar” som kan skada mer än avsändaren nog anar – obs, en generell reflektion, och inte riktad mot dessa specifika personer som jag ju inte känner).

    ps: jag är rätt så bombsäker på att du inte gör så mot barnen. <3

  2. Det kan nog vara sagt i all välmening, och naturligtvis kommer den dag då man kanske på allvar måste hjälpa en person som sörjer att försöka hitta en väg tillbaka, men det ska ju aldrig göras över huvudet på vederbörande, och för egen del anser jag verkligen inte att du ska känna att du är där än. För en del funkar det säkert att börja jobba heltid igen direkt, för att få struktur på vardagen och hitta sorgen i den. För andra, som just nu för dig, så orkar man inte med det. Det är inte heller fel. Sorg måste få ta sin tid, något vi är dåliga på att acceptera i dagens Sverige…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *