Jag har lagt ditt badlakan i tvätten. Jag väntade i alla fall förbi towel day :-) Och ja, jag tror att det var ditt badlakan, eller det badlakan du använde när jag hjälpte dig ur badkaret den där sista dagen hemma, när du faktiskt inte riktigt klarade det själv längre, utan jag fick hjälpa dig på med kläder och så där.
Det är fyra veckor sedan idag.
Det har hängt kvar där sedan dess, badlakanet. Ja, inte bara det – när jag nu frågade ungarna om någon kändes vid något av de badlakan som hängde i badrummet, så var det ingen som gjorde det, så det var tre badlakan som hängt där i evigheter som ingen kändes vid.
Men det tog emot att stoppa in det i tvättmaskinen, det där badlakanet. Nej, det luktade inte du. Men det var nog liksom det sista här som rimligen innehöll lite skinnrester av dig, eller hur man ska säga.
Mamma sa något häromsistens om att jag borde spara något som luktade du. Fast vid det laget var redan alla dina kläder tvättade. Så det var liksom ändå redan försent. Och samtidigt så luktade du ju inte du längre på slutet. Det enda jag kan minnas av lukt från dig under det senaste året var den där acetonlukten under de perioder du tappade snabbt i vikt. Och ärligt talat var den lukten riktigt du. Resten av tiden luktade du nog väldigt lite. Kanske påverkade cellgifterna även svettet? För förr luktade du väldigt distinkt du. Men det var länge sedan, som sagt var.
Nå. Nu snurrar badlakanet i tvättmaskinen. En del till av dig som är borta och aldrig kommer tillbaka.
3 responses to “Sista badlakanet”