Monthly Archives: juni 2016

Måste jag vilja att du ska vara död?

Jag vill inte att du ska vara död. Så mitt huvud fastnar liksom i någon sorts förnekelse, där jag tränger undan den jobbiga och omöjliga tanken på att du är död. Och det gör det liksom väldigt svårt att komma vidare, för det blir som att hänga kvar i någon sorts limbo.

På något vis får jag känslan av att jag måste vilja att du ska vara död för att kunna komma vidare. Och det kommer jag ju aldrig att vilja.

Innebär det att jag måste hänga kvar här för evigt? Eller att jag måste tvinga mig själv att vilja att du ska vara död?

Leva hälsosamt – eller överleva

Media omkring pumpar ut info om hur man bör leva för hälsans skull och för att leva längre.

Själv tycker jag överlevnaden är jobbig nog i nuläget. Att se till att vi faktiskt får i oss mat varje dag, liksom.

Här är det ingen hälsobringande träning, långa promenader eller yogapass.

Och ja, visst borde vi äta mer vegetariskt. Men nu är liksom inte tillfället när jag lagar inspirerande ny mat eller för den delen försöker ta striden med att få barnen att äta saker de inte vill ha. Jag är glad om jag lyckas se till att vi får hyfsat vettig mat.

Men jag försöker hålla nere på charken. Vilket ju är skitsvårt, eftersom det är gott och enkelt.

Jag kompenserar de uteblivna hälsoanpassningarna med ett rejält dåligt samvete. För det kan jag liksom alltid bygga på förrådet av.

Och så funderar jag över fotbollens lösning, där man kompenserar avblåsningarna med tilläggstid. För det här känns lite som en avblåsning under pågående match. Men hälsoartiklarna antyder att man istället för tilläggstid får avdragstid i slutändan.

Sorgen är inget gulligulligt diskuterande av minnen

Ibland verkar folk tro att döden och sorgen är nåt gulligulligt. Som det här med återkommande kommentarer om barnen. Folk som säger saker som att man ska prata med dem om fina minnen av pappa och liknande. Man får liksom känslan av att vi ska sitta i soffan med hötorgskonsttårar stillsamt rinnande ner för kinderna och berätta lustiga anekdoter och glada minnen och prata om vilken fantastisk pappa han var. Ja, jag och mina två barn, sju och tolv år gamla.

Verkligheten är något helt annat. Faktiskt.

Verkligheten är att barnen mestadels sitter vid datorerna och andra skärmar och spelar. Till stor del för att skingra tankarna. Det är skitjobbigt att lyckas få dem att hjälpa till med saker och det är skitsvårt att få dem att intressera sig för att göra andra saker, oavsett vad.

Verkligheten är kvarlämnad smutstvätt på golvet, disk som behöver diskas, kassar med skräp som borde komma till återvinningen, ett hus som behöver städas och en mamma som nästan gett upp.

Verkligheten är att de minns sin pappa, och att minnet av att pappa funnits men inte längre finns är jävla plågsamt för dem också. Och även om de funkar olika – för att de är olika personer och i olika faser i livet och reagerar olika på sorgen – så är det ingen av dem som vill att jag eller någon annan ska ”dra upp” pappa i onödan. Minnet av pappa poppar upp av sig självt ändå och genererar ledsenhetsattacker eller vad man ska kalla det. Att avsiktligt orsaka fler sådana genom att säga saker som ”minns du när pappa…” eller liknande saker.

I verkligheten är sorgen inte som på film. Sorgen är fortfarande ful.

Tryggheten har ersatts av skylten ”Death was here”

Jag har placerat min trygghet i dig. I ditt leende, ditt skratt, ditt trams, dina resonemang, dina kramar, din röst, dina händer. I din närhet och din existens har jag bottnat min trygghet. I tanken på dig och din existens kan jag hämta kraft och tröst.

Nu finns du inte. Och varje gång mitt huvud och min mage letar trygghet så landar jag vid den stora stora skylten som liksom hänger rakt över hela dig. ”HAN FINNS INTE.” Varje försök att bottna, känna tröst, hitta kraft, landar i en påminnelse om alltings jävlighet. Allt som ska ge stöd raserar istället. Alla tröstande tankar möts av DÖDEN. ”Death was here”, står det med stora graffitibokstäver.

Alternativet är förstås att inte alls leta tryggheten. Att vackla runt och hela tiden aktivt undvika tankar som ger tröst och stöd. Det är också ett vanskligt företag. Håller man på så någon längre tid blir man en skör porslinsfigur på slak lina.

Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
som stenar mot glas
Varning för ras

(LW)

Och är det någon gång i livet man behöver trygghet och stöd och allt sånt där, så är det väl… nu?

Jag har placerat min trygghet i dig. Det innebär att allt det som ger mig glädje också ger mig djup sorg, att allt det som ger mig styrka och kraft också svag och kraftlös.

Och ja, jag vet att jag har egen styrka och kraft också, egen förmåga, egen kapacitet och så där. Ja. Jag vet vad jag kan. Men det är inte det det här handlar om. Det är inte frågan om huruvida jag är ett våp som inte kan själv eller en självständig självgående kapabel kvinna. Inte alls. Det här är något helt annat.

Byråkratignäll och jobb

Dagarna för tillfället ser, i teorin, ut så här:

  • Simskola för sjuåringen kl 9-10
  • Tre timmars arbete på distans, att förlägga när det funkar för mig (fortfarande delvis sjukskriven)

Det kan låta som nästan inget alls. I praktiken är det fruktansvärt mycket, väldigt krävande, på gränsen till vad jag orkar och ganska rejält stressande.

Dessutom är det ju inte bara det, liksom. Utan det är fortfarande massor med administration. Blanketter till försäkringsbolag, kompletteringar till försäkringsbolag, märkliga saker från banker och annat, utbetalningar och avier och telefonsamtal och kontonummer och fullkomligt usla utskicksbrev från olika instanser som skulle behöva klarspråksutbildning i flera steg bara för att få dem att fatta att de har ett problem.

Som försäkringsbolaget som i sitt brev inte talar om vad beslutet är – för de har inte tagit något beslut, eftersom han inte var sjukskriven tillräckligt länge för att det skulle vara relevant enligt reglerna – men som avslutar brevet med att tala om att de bifogar info om vad man ska göra om man inte är nöjd med beslutet. (Det är inte efter att både ha mejlat och ringt som jag lyckas reda ut att det är så det är menat, och de ser inga som helst problem med formuleringarna.)

Eller banken som vi egentligen aldrig varit kunder i men där älsklingens gamla pensionssparande på något märkligt sätt hamnade efter den stora bankfusionen och -karusellen häromåret – den där härvan som fick oss att byta till den lilla lokala banken härhemma istället – den banken skickar brev om att älsklingens pensionssparande, i brevet kallade ”de förordnade medlen”, har ”satts in på ett särskilt pensionssparkonto, ett s k Förordnat konto, som öppnats i ditt namn”, och så en lista med bifogade regler om vad som gäller för ett förordnat konto – regler som inte säger ett dugg om man inte får info om vad som i övrigt gäller för pensionssparkontot ifråga. För tydligen är det fonder det är fråga om, och vad som gäller för de fonderna framgår inte på något vis alls. Och det är inte förrän jag ringt och pratat med damen på banken ifråga som jag lyckas få ihop det: det finns alltså nu ett fondpensionssparande i mitt namn, av min makes kvarlämnade pengar i detta gamla pensionssparande (jag tror det inte ens var aktivt längre), och de sitter där och kommer att börja betalas ut i juni 2040… (och precis som alla andra man har att göra med i sånt här så kan hon inte alls begripa att det som står i brevet är helt obegripligt för den som inte själv jobbar med frågorna och vet hur alla termerna ska tolkas. Vilket ju känns som idioti med tanke på att 1. Jag alltid vägrat fondsparande, och nu ska jag få ett på halsen för att min man hade ett och jag kan inte bli av med det förrän jag är pensionsfärdig utan måste bevaka skiten i en annan bank? och 2. det faktiskt inte är särskilt mycket pengar det rör sig om.

Men då visar det sig att just eftersom det inte är så mycket pengar så finns det numera en möjlighet att få dem utbetalda redan nu. Fast då måste jag, eftersom jag inte är kund i banken, bege mig till ett av deras bankkontor (som inte finns där jag bor) och få pengarna utbetalda i handen! Nej nej, att sätta in pengar på mitt konto i en annan bank kommer INTE på fråga – hur ska de då kunna veta att jag är jag? Hörde jag stenåldern?

En koll med min nuvarande bank ger besked att jodå, det där ska självklart visst gå att ordna. Och någon dag senare hör även damen från den där andra banken, där pengarna och det märkliga kontot finns, av sig och säger att jo, om jag går till min nuvarande bank och ber dem skicka ett avslutsuppdrag så ska det gå att lösa.

Tack och lov för att vi bytte bank förra sommaren, så att i alla fall så mycket som möjligt går att lösa med ett bankkontor med serviceminded personal och som finns på nära håll…

Och barnens föräkringsbolag lyckas på samma dag skicka brev om att det ena barnets försäkring bli premiebefriat pga förälders död, återbetala inbetalda premier för båda barnen OCH skicka faktura för nästa år för barn två…

Och medan ett försäkringsbolag absolut velat ha kontonummer som är gemensamt att betala ut saker till, och att jag skulle precisera att vi båda disponerat det, så visar det sig att ett annat försäkringsbolag absolut inte ville ha det kontonumret, för de vill ha ett som bara är älsklingens kontonummer, eftersom pengarna ska betalas tills dödsboet så det blir rätt i bouppteckningen. Fast alltså, bouppteckningen är redan inskickad och klar, och jag ska väl egentligen boka en tid med banken för att avsluta älsklingens konton…

Och då har jag ändå bara redogjort för några exempel, och inte tagit med alla detaljer.

FY FAN VAD DET SKA VARA KRÅNGLIGT!!

Och dessutom så ändrade Telia sina bredbandstaxor, vilket gjorde att jag ändrade till ett kombiabonnemang, vilket gjorde att de kom på att jag visst hade en gammal router, så då skickade de en ny som jag behövde lyckas koppla in med hjälp av vänners support, och så ville Telia ha tillbaka den gamla (som de tyckte var för gammal för att kunna användas), så den skulle jag skicka tillbaka om jag inte ville köpa loss den för 500 spänn…

Det är så mycket. Det är så komplicerat. Det är så rörigt.

Och jag borde sätta in all ordentligt i pärmar, men just nu agerar en tidsskriftssamlare svart hål.

Nå. Om några dagar ska jag visst gå på semester. Vad nu semester egentligen innebär i det här läget. Ledighet från… nåt? Inte sorgen i alla fall. Men semester ska man ha.

Saknad och sorg och smärta och fan fan fan

Hej älskling!

Nej, jag är inte stolt över mig själv. För jag klarar det här mycket sämre än jag trodde. Och det blir liksom bara värre för var dag. Saknar dig mer för varje dag. Och det känns obegripligare och omöjligare för var dag som går att du är död, att du inte finns, att du aldrig kommer tillbaka. Och det gör mig mer och mer ont att jag ska behöva leva utan dig.

Ja, det finns stunder när jag kan känna mig nånstans i närheten av normal. Men de är få. Fruktansvärt få. Och tiden därutöver blir på något vis bara svårare och svårare.

Eller så är det för att de flesta blanketter och annat börjar bli fixade. Inte allt, men det minskar.

Jag visste inte att jag var så oerhört beroende av dig. Av din närvaro, av din existens. Var jag verkligen det? Är jag det?

Älskling, jag är inte stolt över hur jag dåligt jag klarar det här. Jag skäms. Jag vill inte vara så här totalt nedgången och bedrövad av att du är död. Jag är ju trots allt tacksam över all tid vi fick, och jag är ju glad över att vara vid liv.

Men det ledsna är så mycket större. Och gör så ont så ont. Saknaden är oändlig. Evigheten är så lång.

Så skör tillvaro

Nog för att jag alltid oroat mig för döden. Men den är påtagligare nu när du är död. Tydligare när du redan dött vad döden verkligen innebär, hur mycket den innebär. Tydligare hur sköra alla våra livstrådar är. Det känns som att risken att jag och barnen ska dö är större nu när döden redan tagit dig, på något vis…

… samtidigt som tillvarons eviga meningslöshet blivit påtagligare.

Och så ett till Doctor Who-avsnitt

Ja, ett till som liksom hängde på de två senaste (Dark Water och Death in Heaven), ett till där sorgen och saknaden och smärtan efter Danny Pink är bärande – och fantastiskt bra skildrat. Längtan att hänga kvar i drömmar där han är levande, även om det kommer att döda en. Och även det den i drömmen levande (men annars döde) Danny säger, med ett tydligt meddelande till Clara:

Clara Oswald: I miss you.

Danny: Five minutes.

Clara Oswald: What?

Danny: You can miss me for five minutes a day. And you’d better do it properly. You’d better be sad. I expect my five. But all the rest of the time, Clara, all the rest of the time, every single second, you just get the hell on with it. Clear?

Clara Oswald: Don’t you soldier me.

Danny: Do as you’re told.

Danny: Do it. For me.

Clara Oswald: When I wake up, you won’t be there.

Danny: Do you know why people get together at Christmas? Because every time they do, it might be the last time. Every Christmas is last Christmas, and this is ours. This was a bonus. This is extra. But now it’s time to wake up.

(Last Christmas.)

Och jag undrar vem Moffat, som skrivit avsnitten, har förlorat. För igenkänningen i de här avsnitten är ofantligt stor för mig som nyss förlorat älsklingen – och det känns verkligen inte som att detta kan ha skrivits av någon som inte själv vet.

Var är du?

Jag går omkring här och försöker, försöker, försöker få lite gjort. Och hela tiden undrar jag var du är. Eftersom du ju inte är här, men det samtidigt känns så omöjligt att du skulle ha slutat finnas. Någonstans måste du vara. Någon som du kan inte ha upphört existera. Det går inte.

Jag går omkring här och plockar och småstädar och försöker bringa ordning, både för den vanliga tillvaron och för att möjliggöra att tömma vardagsrummet inför renovering. Och varenda liten sak jag städar undan och slänger känns som att jag städar bort dig, rensar bort dig från tillvaron. Och det vill jag inte. Vilket liksom innebär ett massivt motstånd i varje steg av det jag försöker göra.

Saknar mitt bollplank :-(

MJAU!!

Jag behöver dig här som bollplank!

Här finns en massa saker som behöver göras, och jag kan inte prioritera eller välja ordning på saker. Och jag har ingen att bolla med. Det är jag som måste motivera barnen för att nånting alls ska hända. Och motivera mig själv. Och vara projektledare för allt annat som behöver hända. Och vet inte vilken ände jag ska börja i.

Jag måste orka vara projektledare för att jag ska få hjälp.

Projektledare är liksom det jag inte orkar vara…