Hur tänker du dig panik?
Jag tänker mig något intensivt, stissigt, stressat. Panikartad blick, stressiga rörelser, hög puls. Flyktsituation. Något sånt.
Något väldigt långt från hur min tillvaro är nu, förstås. Det är inte panik som i flykt, springa, rusa.
Ändå känns det som att det är panik det handlar om, det där som liksom kryper under skinnet på mig, det där som huserar i mina muskler. Återhållen, stillsam panik.
Panik över den alltmer insjunkande sanningen och verkligheten om döden och evigheten och vad aldrig mer innebär. Panik över allting jag måste orka, måste klara, trots att min värld slagits i spillror. Stillsamma spillror.