Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

Matsvinn. Ett ämne som är på tapeten mest hela tiden. Undersökning efter undersökning, statistik från alla möjliga håll, visar att vi slänger oändligt mycket mat.

Vi slänger mat vi köpt hem och och tillagat men inte ätit upp. Vi slänger mat vi köpt hem men aldrig ens tillagat.

Affärerna slänger mat som inte blivit såld innan den passerade bäst före-datum eller sista förbrukningsdag. Eller mat som blivit kantstött eller börjat bli dålig.

Livsmedelsproducenterna slänger förmodligen mat som inte blivit riktigt perfekt eller som inte uppfyller deras och omvärldens krav. (Men just det ledet är nog det man hör minst om – jag antar att det inkluderar företagshemligheter och liknande. Samt säkert moment som bortrensandet av det som inte är det allra finaste?)

Och odlarna och producenterna slänger förstås också en hel del. Inte minst för att världsmarknadspriser och annat säkert gör att det inte lönar sig att sälja det som är en nivå under perfekt :P

Ett väldigt slängande av mat blir det. Vi kan strunta i siffrorna, för jag gissar på att ni precis som jag har hört dem till leda, och siffrorna beror på hur man räknar och vilka led man räknar, och alldeles oavsett så slängs det så löjligt mycket mat att man egentligen mår illa om man verkligen tänker på det – och själv får jag dåligt samvete bara av att gå i affären och INTE köpa hem allt det kött jag inser kommer att slängas om tio minuter om jag inte köper det.

Och jag står återigen och tänker på fördelarna med planekonomi: att faktiskt ha en plan som innebär att man producerar det som behövs, istället för så mycket som möjligt. Men ja, jag vet. Ordet planekonomi är så oerhört känsligt, utifrån sin historik, så det är egentligen stigmatiserande bara att knysta om den sortens idéer. (Fast ändå, när jag skrev det här inlägget så verkade det som att folk tog det ganska lugnt…?)

Men jag började fundera på om man kanske ändå kunde angripa det på ett lite annat sätt. För alltså, vem som helst som varit i en svensk mataffär måste ju rimligen någon gång ha reflekterat över de oändliga mängder mat som finns där. Att det egentligen alltid finns långt mycket mer mat där än vad som behövs. Och jag tänker att det där borde gå att räkna på. Man borde kunna räkna ihop de volymer och vikter av mat som levereras till våra mataffärer i Sverige. Och så borde man kunna räkna ihop hur mycket mat som egentligen behövs till Sveriges befolkning. Och så kunde man jämföra det. Och även om det förstås måste bli väldigt grovt räknat, med många felkällor, så borde det liksom ändå kunna visa något.

För ja, jag antar att det skulle visa att det egentligen finns långt mycket mer mat än vi egentligen behöver. Att svenska mataffärer rimligen måste hamna i sitsen att det måste slängas mat mest hela tiden, för att där finns mer mat än vi behöver köpa hem och äta. Och att vi som köper maten rimligen kan köpa hem långt mycket mer mat än vi behöver, för det finns ju ingen brist.

Om vi minskar matsvinnet – om vi i hushållen inte slänger mat, och om inte affärerna slänger mat (och om det dessutom inte ska innebära att vi äter ännu mer, och det vore nog knappast lämpligt) – så måste ju faktiskt affärerna köpa hem mindre mat i slutändan.

Och det allra effektivaste sättet att få matsvinnet att minska, alltså att få oss att sluta slänga ätbar mat, vore förmodligen om det totalt sett fanns mycket mindre mat i affärerna. Att mat faktiskt var en bristvara och att vi verkligen behövde hushålla med maten och använda allt och inte låta något förfaras. Grundproblemet är liksom att vi har det för bra.

Men där är vi förstås återigen ute på hal is. Oavsett om matbrist i affärerna beror på planekonomi eller på ransonering på grund av krig eller något annat så är det liksom något icke önskvärt. Det där hör liksom definitivt till sånt där man inte får prata om i det här jävla landet.

Fast jag tror att det är ganska nyttigt att tänka på i alla fall. Och sedan fundera på hur man på något vettigt sätt ska göra något åt det.

3 responses to “Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

  1. Håller med dig i ditt resonemang. Men lägre produktion av livsmedel (både nyttiga och onyttiga) och mindre livsmedel i butikerna kommer inte att bli verklighet så länge drivkraften att tjäna pengar, dvs bli rik, är större än drivkraften för ett hållbart samhälle. Eller vi vill ha 50 sorters ost att välja på i butiken (bara som ett exempel). Vändningen kommer nog inte förrän det är för sent.
    Tyvärr är jag inte särskilt optimistisk.Hoppas bara att jag har fel…

    • Jag är inte heller optimistisk. Tyvärr.
      Men jag tänker att det i alla fall vore en intressant räkneoperation att göra, det här att jämföra vad affärerna köper in med vad det konkreta matbehovet är.

  2. Pingback: Jag skäms, men jag är så trött på att skämmas – kan vi inte åtminstone skämmas tillsammans? | Sanne skriver

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *