Hellre GOTS än rosa avlatsbrev (funderingar vid ett strumpköp)

Jag står på Lindex för att köpa strumpor till mina båda barn. Jag tänker att när i princip hela hälen sticker ut ur strumpan är det okej att slänga den och fylla på med nytt – även om åttaåringen tycker det är okej att gå med strumpor som är i det skicket.

Jag står länge och väljer strumpor. Det är så många aspekter att väga in. Helst vill jag ha strumpor med en ”riktig” miljömärkning. Lindex har ju en hel del GOTS-märkta kläder, men just på strumpfronten är de flesta med deras gröna ”sustainable choice”-märkning av betydligt lägre nivå: på sin höjd ekologisk bomull, men i många fall ”bara” Better Cotton Initiative. Men det är ju å andra sidan mycket bättre än inget, liksom. Och så ska det vara strumpor som faller respektive barn i smaken, både vad gäller material och utseende. Och jag vill gärna att det ska finnas någon möjlighet att skilja de båda barnens strumpor åt. Och skilja dem från mina. Det funkar liksom inte att bara köpa enfärgade svarta till allihopa :-)

Totalt sett innebär det att valmöjligheterna är små. Kompromisser är nödvändiga. Men till slut ställer jag mig vid kassan med totalt fem strumppar till vardera barnet (en fempack, en en trepack och en tvåpack); två strumppar är ekobomull, resten Better Cotton.

Expediten slår in strumporna. ”Vill du stödja bröstcancerforskningen också?” frågar hon med en gest åt de rosa banden som står på bänken.

Jag blir tagen på sängen, även om tjejen före mig just köpt ett rosa band. Jag har liksom inte förväntat mig att jag ska bli uppmanad på det viset – och liksom behöva försvara mig om jag låter bli.

”Nej, inte just idag”, hasplar jag ur mig.

Sanningen är att jag inte kommer att köpa något rosa band alls. Inte i år heller.

Jag stöttar Cancerfonden med 100 kronor i månaden. Jag har också nyss meddelat Cancerfonden att jag inte vill ha deras tidningsutskick – det är inte det mina pengar ska gå till, och jag är inte intresserad av att sitta och läsa om cancer hemma. Jag har ingen direkt längtan att bli mer påmind om cancer i min vardag än jag redan blir (det är liksom svårundvikligt när en livskamrat nyligen dött i cancer).

Jag är inte intresserad av att betala 30 kronor för något litet bjäfs jag ändå inte vill ha. Jag ger hellre reda pengar till forskningen. Och jag tror inte det är just bröstcancerforskningen som är mest eftersatt och i mest behov av pengar?

Helst bistår jag dock i den andra änden. Genom att se till att bidra till att minska spridningen av ämnen som skulle kunna bidra till cancer. Det innebär att jag mycket hellre lägger extra pengar på att köpa kläder som odlats och producerats utan en massa användning av kemikalier med tveksam eller bevisat otrevlig påverkan på människor och miljö. Det är därför jag står och letar efter märkningar och vrider mitt huvud till leda. Hellre det än avlatsbrev.

”Ska du inte köpa strumpor till dig själv också? Vi har tre för två på alla damstrumpor”, påpekar expediten.

”Nej, det är barnen som har strumpbrist, inte jag”, påpekar jag.

Det där är ju en bit till, liksom: att bara köpa det jag faktiskt behöver. Eftersom all onödig konsumtion leder till problem, på ett eller annat sätt, i ett eller annat (eller många) led.

Jag väljer gärna Lindex. Jag upplever att de generellt menar allvar med sitt miljöarbete, och att en allt större andel av deras kläder är miljömärkta, både på GOTS-nivå och på andra svagare nivåer.

Men mellan mig och expediten är det uppenbarligen ganska långt avstånd.

5 responses to “Hellre GOTS än rosa avlatsbrev (funderingar vid ett strumpköp)

  1. Pingback: Men jag antar att det bara är jag som inte gillar dessa kampanjer? | Sanne skriver

Lämna ett svar till Eva Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *