Det har ju gått så bra på sistone. Jag har faktiskt mått bra. Nästan så jag skämts över det åt det hållet.
Fast ikväll rasar det. Tårarna väller.
Och det känns hemskt att säga det, men det är liksom inte egentligen saknat efter DIG. Inte så, inte på det sättet. Utan det är att tillvaron, med sitt trassel åt alla håll, är mig övermäktig. Och det finns ingen du som kan rädda mig, lyfta mig, bära mig – eller ta en del av bördan. Utan jag är ensam. Jag måste orka själv. Och ikväll orkar jag inte. Och då brister det.
Herregud, höstar är känslomässigt knepiga nog i vanliga fall. Det är väl egentligen snarast ett under att jag står upp.
2 kommentarer
Sådana dagar ber inte om lov, har jag märkt. Och jag, för min del, är inte ett dugg förvånad över att du fortfarande står upp. En superhjältes mod, styrka och uthållighet har du!
Författare
<3