När man har en halvskriven bok i sin hylla och sitt huvud, en historia placerad i en annan värld, då funderar man ibland kring vilka förutsättningar som gäller på den platsen. Vilka naturlagar som gäller. Vad som uppfunnits och inte. Vilka saker som finns här hos oss men kanske inte finns där.
Och då slås jag av tanken på hur totalt handikappad jag hade varit där. För jag är närsynt och har nåt litet brytningsfel.
Jag har glasögon. Jag har haft glasögon sedan jag var 18 år. Fram tills dess klarade jag mig bra, fast allt sämre, utan. Jag minns hur fascinerande det var att plötsligt kunna se detaljer, som blad och kvistar i en trädkrona, på avstånd. Och att skyltar en bit bort inte längre liksom fick dubbelkontursbokstäver.
De första åren hade jag bara glasögonen på mig på lektioner och andra behovstillfällen. Glömde nästan alltid glasögonen när jag skulle på bio eller sånt. Men med tiden blev det alltmer ett behov för hela tiden, och sedan många år har jag på mig glasögonen all vaken tid utom i duschen, typ.
Älsklingen var långt mer beroende av glasögonen än jag. Han kunde se saker hyfsat ordentligt på tio centimeters avstånd, men inte mycket längre bort, om han inte hade glasögon på sig. Ja, det var förstås inte så att han var blind på 20 cm håll, men han var väldigt närsynt.
Men ingen av oss skulle klara sig särskilt bra utan glasögon. Vi hade väl huvudsakligen fått hålla oss till sysslor som inte krävde att vi kunde se saker på avstånd. Förmodligen hade vi känt oss som lite mer belastning. Eller i alla fall han. Och när jag drabbas av tanken att jag i en annan tid och ett annat sammanhang hade kunnat tänka mig att vara bågskytt, så inser jag att min syn inte på något vis räcker till det.
Men i vår tid, i vår värld, så är lite närsynthet och lite brytningsfel, inget handikapp. Det är något som vi enkelt åtgärdar med glasögon, eller linser, eller rentav operation. Och därmed har vi förflyttat gränserna för vem som kan vara ”nyttig”, men framför allt för vem som kan vara delaktig. Tänk så många stjärnor på så många arenor som har kunnat få chansen att ”bli något”, utvecklas, göra en insats för världen, bara för att någon kom på att man kan tillverka glasögon – tänk så många bra saker som aldrig skulle hänt annars.
Jag tycker den tankepromenaden är nyttig. Det är nyttigt att komma ihåg att på andra områden är hjälpmedlen fortfarande inte lika självklara – men de kan komma att bli. Och det finns massor med fantastiska människor som behöver möjligheten att vara sig själva och utvecklas, till tillgång för sig själva och för världen. Precis som jag fått, trots att jag inte ser perfekt.