Tioöringarna trillar ner på så märkliga sätt vid så märkliga tillfällen

Jag står och letar efter en skiva i travarna med skivor ovanpå stereon. De där travarna med spelade skivor som ligger kvar framme och växer tills någon får ett ryck och sorterar in dem, en gång om året eller nåt.

Oftast är det sedan ungefär samma skivor som letar sig fram igen efter ett tag :-) Vissa snabbare, andra efter längre tid. Och trots alla försök till att att strukturera, till att hitta smidigare lösningar för de frammeliggande skivorna, så blir det alltid så där igen. Och igen.

Men i alla fall. Jag stod och letade efter en skiva i travarna. Hittade den inte, trots bläddrande bland mängder av skivor som ville rasa ner på golvet och skivor som blivit liggande utanför sina fodral.

I högarna finns dina skivor och mina skivor om varandra. Förstås. Mina skivor huvudsakligen i originalfodral. Dina skivor nästan alltid i tunna CD-plastfickor. Och vi har fortsatt att ha det så. Dina skivor och mina skivor. Inte för att det liksom gör någon skillnad egentligen. Men du hade så oerhört många fler skivor än jag. Trots att dina stoppades i plastfickor och tog mindre plats per skiva, så hade du många fler lådor med skivor än jag.

Och det hängde också samman med att vilja känna att man bestämde över sina egna pengar. Du bestämde vad du ville köpa. Jag bestämde vad jag ville köpa. I alla fall när det kom till skivor. Och sedan fanns det en hel massa skivor som vi faktiskt köpte tillsammans, som var våra skivor. Och de sorterades ibland in i dina lådor och ibland i mina och ibland i en gemensam låda.

Och nu stod jag där och bläddrade. Dina skivor. Mina skivor. Och så plötsligt trillade den där tioöringen ner: Strikt talat är alla skivorna mina nu. I alla fall strikt formellt juridiskt.

Och det är verkligen skitkonstigt.

Och på samma gång så är det faktiskt så att hur död du än är så är det dina skivor. Och kommer att förbli.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *