Den där buren jag bygger åt mig själv

I bilen snurrar en skiva med Elin Sigvardsson. Saturday Light Naive. Vi spelade den ganska mycket när den kom, för en bra bit mer än tio år sedan. Den är producerad av Lassepojken. (Okej, Lars Winnerbäck ska man skriva, det finns tydligen folk som tycker det är konstigt att kalla honom Lasse.)

På vissa ställen blir det extra tydligt att det är Lasse som varit inblandad. Till exempel i Paper Cup Words. Jag tror att det är Lasse som körar, Lasses röst som kommer fram bitvis. Och så melodislingorna som svävar ut och flyttar tillbaka till de tidiga Lasseskivorna. Till Dans med svåra steg.

”Och så PH på fiol”, hör jag dig säga. Och jag vet inte om det stämmer, om det är vad du skulle säga. Jag inser att fiolslingan förmodligen kommer från samma person som på Lasses tidiga, att det rimligen måste vara så. Men om det var PH som spelade fiol, eller om PH istället spelade flöjt, det vet jag inte. Jag vet inte ens vem PH är. Men det visste du. Du hade koll. Och förmodligen kände du de där människorna – inte närmre, men i alla fall flyktigt. Dels för att du var en sån som kände så många, och du kom från samma stad. Dels för att du var sådan: du lärde känna dem du ville. Du hade inget filter, ingen spärr, som hindrade dig från att prata med och vara nyfiken på och bara vara alldeles fantastiska du, oavsett vem du pratade med. Även om den du pratade med var kändis, eller bara överjävligt bra på något där du bara var en hängiven medelmåtta. Du var liksom bara dig själv.

Medan jag alltid fegar ur i sådana situationer. Känner att här ska inte jag komma och störa och vara i vägen och ta plats, för jag är ju bara lilla jag och ska inte tro att jag är nåt.

Gammalt inlägg: Det här med kändisar.

Och det där locket ligger på och hindrar i så många situationer. Hindrar mig från att vara mig. Hindrar mig från att göra saker jag vill, saker jag älskar. Jag vill inte förhäva mig, på nåt sätt.

Herregud, jag klarar ju inte ens om att tala om att jag vill göra saker, att jag tycker om att göra saker. För jag vet ju att det alltid finns andra som är bättre på det jag vill göra – sjunga, dansa, skriva. Och om jag ska göra något som andra är bättre på, då måste jag försvara mig. Och det orkar jag inte. Jag vill inte att det jag älskar ska behöva besudlas av att jag ska behöva ta den kampen. Så jag håller för mig själv. Stänger in. Har kvar drömmarna och viljan inombords. Men berättar inte. Nästan inte för någon.

Och det märkliga är att även kärleksfulla människor omkring mig gör att jag snävar in, avgränsar, mig själv. Att enda sättet att verkligen släppa ut och vara mig själv är att leva som eremit ;-) Till och med under alla dessa år med dig, älskling. För det är ju inte du som hindrat mig. VERKLIGEN INTE. Men med andra människor levande nära inpå mig så begränsar jag mig. För jag har lärt mig att det är enda sättet att begränsa smärta, att minska risken för att folk driver med mig för det jag älskar. Och det är det inte värt.

Och det var ljuvligt att leva med någon som lät mig vara mig själv. Och det var en ljuvlig adrenalindusch varje gång jag använde mig av det och konstaterade att det ju funkade, att jag fick vara mig själv, att du (förstås) bara var glad över att jag var den jag var, istället för att avgränsa mig. Men ändå. Ändå slutade det aldrig vara en kamp. Inte på grund av dig, utan på grund av att jag lärt mig att funka så, och aldrig lyckats lära bort det. En ständig kamp, en kamp jag måste fortsätta föra hela tiden, för att gläntan jag hävdar liksom hela tiden växer igen annars.

Och det är så himla märkligt, det här att se hur det påverkar mig att du inte längre finns. Att jag begränsar mig själv mindre av att du inte finns här. Att jag inte behöver ta hänsyn till dig. Även om det ju aldrig fanns ett verkligt skäl att ta hänsyn till dig. Även om du verkligen inte ville något annat än att jag skulle få blomma ut och vara ännu mer mig.

Och jag blir så arg på mig själv att det ska vara så. Försöker förstå hur det kan sitta så djupt och vara så svårt – omöjligt – att få bort. Arg på mig själv att det ska vara en fördel (på det här området) att du är borta. För jag inser att du trots allt var det allra bästa jag kunde få ur det hänseendet. Att du varit en enorm hjälp även på det här området, i att verkligen mata mig med stöd för att vara jag och tillåta mig det och tro på att det är bra.

Ändå. Ändå har jag inte kommit längre än så här. Och jag undrar om jag nånsin kommer längre. Jag tvivlar. För jag sitter här med mina papper och bläddrar och fixar och skriver – och säger ändå bara till några få vad jag faktiskt gör och vill.

Och orsakerna är gömda i små händelser i fjärran barndom, incidenter som ingen egentligen minns och som vuxenvärlden nog bara avfärdade.

Fan.

Du sa realism,
när jag föll och flög på samma gång.
Jag sov i fantasi och skrev en sång,
och Du stod suckande och iakttog min dans
för något som egentligen inte fanns.

Jag skrek poesi
och du stod kvar på jorden och såg på.
Du log, och jag försökte nog förstå,
men jag stod fångad i min drömda sagovärld
och flängde runt i fnoskig flärd.

Och nu så står jag vilsen hör bland brända skepp och körda lopp.
Bland molnen finns det hopp,
men på jorden står min kropp.
Och min kärlek finns minst tretton trappor opp,
i min drömda sagovärld.

Du sa ”Altruism”,
ett svårt ord som jag inte kände till.
I min värld för jag göra som jag vill.
Så jag gick fram och sa ”Du, dig vill jag ha”
Jag fick en kram och allt var bra.

Så jag skrek ”Romantik!”,
du var nykter nog att säga ”Kom,
kom jag har någonting vi måste prata om”
och nykter utav vin och full av längtan är det lätt
att säga fel och tänka rött

Nu går mina tankar till en prins och till en sagofe
som sitter på kafé,
vid en blomstrande spaljé,
och bara blandar ut sin tid med lite te
i min drömda sagovärld.

Du sa ”Kom tillbaks
när du tappat dina vingar och kan gå”.
Själv hade jag ingenting att föreslå,
så du klippte mina vingar och min himmel rasa’ ner
och allt blev mörkt och inget mer.

Och jag darrade av skräck,
och du sa ”Välkommen till Verklighetens land!”
Här hostar vi i sot och svett och sand.
Här kan vi leva som dom vinner som vi är,
bland alla andra som är här

Men mina vingar växer ut igen när vinden
stör ditt mörka hår,
och jag tror nog du förstår
när jag far upp dit ingen når,
och när jag vinkar ner till jorden där du står
från min drömda sagovärld.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *