Älskade twitter

Twitter.

Twitter är en egen värld. Och ändå inte.

På twitter har jag vänner. Riktiga vänner. Vänner som bryr sig, vänner som lyssnar, vänner som jag kan bolla saker med. Vänner som stöttar, vänner som ger mig nya infallsvinklar. Vänner som lär mig helt nya saker och ger mig förståelse för nya saker. Vänner som har faktakunskap på områden där jag ännu inte kan tillräckligt, eller som skickar vidare frågorna i sina nätverk. Väldigt få av twittervännerna har jag träffat IRL (och i ärlighetens namn är det sällan dem jag pratar särskilt mycket med på twitter).

Det är en brokig skara, de där vännerna på twitter. Och det är en stor del av poängen. På twitter har jag oftast bara en mycket vag känsla, om ens någon alls, om åldern på dem jag umgås med. Och utseende är också väldigt oväsentligt. Det som är viktigt är ord, tankar, uttryckssätt, förmåga att vara lyhörd.

Precis så som man vill att det ska vara. Precis så som allt värdegrundsarbete genom skolåren sagt oss att det borde vara :P

Twitter är mitt fönster mot världen. Via twitter får jag insyn i vad som händer i andra delar av världen. Inte på det nyhetsmässiga sättet, utan genom människor som jag själv. Människor som jag valt att följa för att de gillade samma TV-serie eller sa något klokt om en pågående händelse, men som sedan blir vänner, för att vi uttrycker oss på sätt som gör att vi förstår varandra. På så sätt vidgas min värld. (Och jag håller dessutom igång min engelska, för att jag ”tvingas” formulera mig och skriva ner på ett begripligt sätt :-) )

Ja, det är riktiga vänner. Det är vänner jag kan tramsa med, vrida och vända på ord – och prata om djupa allvarliga saker när det behövs. Vilket det ju gör ganska ofta i mitt liv som det är nu. Och det är vänner som finns kvar även om jag av en eller annan anledning inte orkar umgås med dem på ett tag.

Många av dem känner mig förmodligen bättre än vad många klasskompisar i grundskolan gjorde på den tiden. Trots att jag känt dem kortare tid.

Ändå får vi höra om att sociala medier är något fult. Att det inte är på riktigt. Att det får ta för mycket tid, och att vi minsann borde umgås med människor på riktigt.

Dessutom får vi höra om hur farlig polariseringen är. Att det är dumt att vi bara umgås med dem som tänker lika. Och ja. Förstås. Självklart. Jag inser att det ökar risken för att grupper som umgås på liknande sätt som jag och mina twittervänner men som har annan syn på världen och värderingar utvecklas åt farliga håll när de kan umgås utan att vi lägger oss i.

Men alltså… Jag önskar att twitter, eller facebook, eller något liknande alls, hade funnits när jag var tretton. Tänk vilken skillnad att faktiskt hitta likar, människor som tänkte som jag, som jag också hade konstiga intressen. Och att få se att det fanns sådana även bland äldre personer, att de som var äldre hade kunnat visa mig att det faktiskt kunde bli bra i slutändan. Istället för att bara vara ett ensamt ufo som fick stånga huvudet mot omvärlden och hela tiden försvara mitt existensberättigande, min rätt att vara jag, fastän jag tyckte om konstiga kläder och struntade i vem som var kär i vem i klassen.

Det finns sådana oerhörda fördelar med att faktiskt få chansen att umgås med människor man funkar ihop med.

Fast ibland känns det som att en del vill ta det ifrån oss. Att det blir vårt fel, vi som mår bra av att få den här chansen, vårt fel att mörkerkrafter som umgås i sina sociala medier-kotterier driver iväg i en farlig riktning. Att det vore bättre för världen om vi istället kunde fortsätta agera kuddflickor mellan rötäggen: stötdämpare som håller isär störmomenten, stötdämpare som får ta smällarna och gå sönder inombords.

Och det som oroar mig mest med en framtid med eventuella katastrofscenarier är nog faktiskt risken att bli avskuren från dessa vänner och möjligheter som är beroende av det digitala. Att åter, som under uppväxten, vara utlämnad till att umgås med de människor som rent fysiskt bor på samma plats. Den gamla bymentaliteten med sina nackdelar. (Ja, jag vet, det finns bra människor här också! Men hade det inte varit för sociala medier hade jag ju aldrig ens fattat vilka ni är…)

Men oavsett vilket: I nuet finns ni. Och ni är underbara och fantastiska, och jag är så glad att ha er.

One response to “Älskade twitter

  1. Jag får med jämna mellanrum höra från bekanta att de minsann aldrig skulle skaffa sociala medier eftersom ” om man inte kan umgås och hålla kontakten med varandra på de konventionella sätten, är det ändå inga riktiga vänner ”. Och således inget att ha då, förstår man. Av skälen som du nämner i blogginlägget här brukar jag bli provocerad av sådana uttalanden. Det är väl naturligtvis upp till var och en om man vill använda sociala medier, men man kan ju göra det utan att se ner på som faktiskt har stor behållning av Facebook, Twitter och så vidare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *