Jag var egentligen inte upplagd för det. Jo alltså, när jag skickade ut inbjudningarna via facebook för några månader sedan så kändes det förstås självklart. Men de senaste veckorna har varit synnerligen påfrestande. Så nu när det närmat sig så har det liksom nästan mer känts som en dag jag ska ta mig igenom. Jag har inte planerat utan mer förlitat mig på alla de som frågat om de ska baka något eller ta med något.
Men i förrgår lyckades jag i alla fall sätta upp ljusslingan på innergården. Och någon timme innan folk skulle dyka upp idag så lyckades jag få upp elljusstakarna härhemma.
Och så kom folk. Med hembakta kakor, och kaffe och te och mandel och glögg och så vidare. Huset fylldes av människor, mina vänner och deras barn i olika åldrar och storlekar. Och det var trevligt. Och avslappnat. Så där allmänt stökigt och opretentiöst och pratigt. Och vi kunde vara både alldeles underbara och påtagligt operfekta tillsammans. Och jag är så glad för alla underbara människor, så väldigt olika, men med sin gemensamma öppenhet för att vi alla är olika och ändå alla okej. Faktiskt. Ni är underbara. (Jag hoppas ni också hade trevligt.)
Och det blev en mycket bättre dag än jag nånsin skulle trott.
Men ja, älsklingen saknades. Påtagligt. Det fanns ingen älskling som kunde flänga upp på uthusvinden och hämta ner extrastolarna. Det var det allra mest konkreta påtagliga exemplet på det uppenbara. Det är ju liksom fel att älsklingen inte är här.
2 responses to “Det blev adventsfika i år med, faktiskt”