Pratar för högt. Tar för mycket plats. Märker ord. Ska alltid vara besvärlig.
Det är jag. Det är saker jag fått höra mycket genom åren. Det är saker som omgivningen lärt mig är fult, lärt mig att jag ska arbeta bort.
Delar av mig. Delar av den jag är.
Saker jag fått kämpa med att ta tillbaka. Att orka vara jag.
Där jag befinner mig nu, i livet, bland annat i mitt arbetsliv, är det där bra saker. Även om en del av sakerna kanske uttrycks med andra ord. De där egenskaperna, det där som sågs som besvärligt, det är tillgångar, är det som gör mig bra på det jag är bra på. Det jag uppskattas för.
Min åttaåring uppfattas gissningsvis åtminstone till viss del på samma sätt som jag uppfattades när jag var liten. Fast kanske ännu mer?
För en vecka sedan, när jag pratade med den bästa av hans lärare efter första WISC-testdelen, så pratade hon om ett av sina barn, som numera är vuxen. Jag tror hon nämnt det innan. Hon påpekade för mig att hennes barn också haft det besvärligt, inte passat in. Att hon såg likheter med hur min åttaåring har det nu. Och hon ville trösta mig med att det ordnar upp sig med tiden. Att hennes barn mött förståelse och passat in bättre när hon kommit upp på högskolenivå.
Och jag tänker att vad är det för tröst? Varför ska mitt barn behöva lida nu? Är det inte bättre att försöka hitta vad som funkar för honom nu? Varför ska han behöva kasta bort år av sitt liv på att må dåligt och sedan behöva lappa ihop det i efterhand?
One response to “Kasta bort tid”