Monthly Archives: december 2016

Skyddad: Så många tankar

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

Jag kan inte räkna till tio

Jag har fått en övning av sjukgymnasten jag ska göra. ”Gör tio stycken, och gör det tre-fyra-fem gånger om dagen.” (Typ en kobra eller vad det heter i yoga, fast med lite tillägg, typ. För han tror att det onda i foten/vaden på något vis kommer från ryggen.)

Jag kan inte räkna till tio.

Sjukgymnaster och personliga tränare och andra sådana vill alltid att man ska göra tio repetitioner av övningar.

JAG KAN INTE RÄKNA TILL TIO.

Jo, självklart kan jag räkna till tio. Men jag kan inte göra tio stycken av en övning. Jag tappar räkningen.

Om jag ska fokusera på att göra en övning rätt – slappna av där, andas ut där, och så vidare – då kan jag inte räkna samtidigt. Inte med huvudet. Då måste jag räkna med kroppen istället. Och det kan jag göra utan problem. Om jag får göra åtta. Eller fyra. Och helst koppla till musik också, så att jag får en rytm att förhålla mig till. Då funkar det alldeles utmärkt. Då räknar jag med kroppen och musiken och rytmen. Två eller fyra eller åtta eller sexton.

Men tio. Varför just tio?

Jag antar att det måste funka för en massa andra människor.

Promenader och dåligt samvete

Man kan tänka att när man är hemma sjukskriven för kris/stressreaktion så ska man liksom tycka att det känns okej att ta det lugnt. När man är sjukskriven för att hjärnan faktiskt stängde ner, vägrade lyda, och det liksom inte längre gick att göra ens en enkel sak som att tidredovisa, och varje försök till struktur och tankeverksamhet var ett för stort krav.

Det finns liksom inte jättemycket jag verkligen måste göra i nuläget.

Ändå har jag konstant dåligt samvete för att jag inte gör… saker.

Det är ju tråksakerna som verkligen måste göras. Matlagning, disk, tvätt. Mat, disk, tvätt. Mat, disk, tvätt. Det tar aldrig slut. Och orken räcker aldrig för alltsammans. Eller tiden. Och det är tärande att bara göra tråkiga saker.

Och allt annat är mer krävande. Och hjärnan orkar inte riktigt. Åtminstone väldigt lite av det.

Men dåligt samvete har jag. Konstant. För det har jag lärt mig under så lång tid. Man ska göra saker. Man ska använda tiden. Till nåt. Nåt nyttigt eller nåt konstruktivt eller nåt roligt.

Fast jag kommer inte loss. Känner mig mest sliten mellan saker. Kan inte bestämma mig. Kan inte prioritera.

Ja, och så är det ju dåligt att lata sig. Dåligt att sitta för mycket. Och jag får konstiga krämpor. Och hur mycket som är ångest och hur mycket som är för lite användning av kroppen vet jag inte. Och krämporna ger ångest. Stundtals dödsångest.

Så jag försöker promenera. Promenader är i sig förknippade med sjukdom. Min långa sjukskrivning i samband med nackskada och ångest för tio år sedan. Älsklingens hela cancerperiod. Och så nu. Promenerar gör man när man är sjuk och sjukskriven.

Vi slapp i alla fall ovissheten

Ovissheten är det värsta, sägs det. Och ja, i hela cancerskiten så är jag tacksam över att vi slapp ovissheten. Vi behövde inte fundera över sannolikheter och chanser. Det var klart och tydligt från första stund att det här var dödligt och obotligt. Vi behövde inte vackla mellan hopp och förtvivlan. Vi kunde nöja oss med en linje: tacksamhet över den tid vi fick. Allt efter diagnosdagen var bonus.

Jag vet att det låter bisarrt. För självklart hade jag hellre haft honom kvar i livet. Men det finns liksom ocskå någon gräns för hus mycket osäkerhet man klarar. För en ångestsjäl är det trots allt lättare att hantera klara tydliga besked.

Hoppet är det sista som överger människan sägs det också. Men hoppet lämnade mig samtidigt som ovissheten. Och trots att hoppet var borta – eller kanske just därför – kunde jag faktiskt fortsätta att leva i en vardag stora delar av det där året.

Frånvaro

Nej. Jag har inte gett upp. Jag har inte slutat skriva. Inte för gott, i alla fall.

Men just nu är huvudet för rörigt. Det är för motigt att hitta en ände att skriva ifrån. Och jag orkar inte.

Och förresten skriver jag visst det. På annat håll. Andra saker. Saker som kräver mer kraft av mig än bloggandet, saker som i nuläget ger mig mindre tillbaka men som ändå är det jag hellre vill just nu.

Så… jag kommer tillbaka. Ge inte upp.

Funkar det?

Men vad säger ni, funkar det så här eller inte? Borde jag liksom lyfta iväg lösenordsinläggen, så att de inte ”stör flödet”? För det ser ju väldigt märkligt och meningslöst ut som det är nu, för den som inte kommer åt de skyddade inläggen?

Mod

Man kämpar på så länge man kan. Man hoppas att situationen ska bli bättre. För det är så jobbigt att försöka ändra, så jobbigt att orka ta steget att slita sig loss från allt som är dåligt och våga steget till något som kanske är bättre men som innebär en jobbig resa – och man vet ändå inte var det slutar. Man har ingen garanti för att något ska bli bättre. Man vet vad man har, även när det är plågsamt, men man vet inte vad man får. Så man väntar. Försöker. Skjuter på.

För att ta sig loss, ta steget, behöver man vara tillräckligt övertygad om att det inte finns någon återvändo. Att det verkligen är nödvändigt att ta steget. Det är väldigt svårt att bli helt övertygad om detta, till och med när det borde vara uppenbart.

Och risken är att när man väl kommit till läget att man inser att nu måste man faktiskt, nu finns verkligen inget val, nu är vedermödorna man garanterat har framför sig vid en förändring, och risken att det ändå inte ska bli bra, trots allt att föredra framför att inte ta steget, risken är att man redan gjort slut på all ork och kraft. Att man egentligen inte längre har den kapacitet som krävs för att göra det som behöver göras.

Det gäller att våga ta beslutet vid rätt tillfälle. Våga och orka. Mod att tro på sig själv och inte brottas ner av sina egna och andras motargument.

Ovanstående gäller förstås i många situationer. Bland annat för dem som bor i länder där det är krig.

För man flyr inte lättvindigt, oavsett om det handlar om krig eller andra situationer. Man gör inte det. De allra flesta göra inte det.

Och jag tänker på alla dessa modiga människor, dessa viljestarka modiga människor, som vågar och orkar ta de där jobbiga besluten, när de inser att nu måste de, nu måste de verkligen. Jädrar vilket mod.

Skyddad: Bara jag

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

Skyddad: Sjunker

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan: