Sorgen har så många faser. Sorgen och saknaden.
Jag pratar inte om några eventuella officiella accepterade faser. Om sådana finns så har jag ingen koll på dem. Jag vägrar fortfarande läsa sånt. Vill inte att min sorg ska klassas och kategoriseras och bedömas om den följer mallen, varken av mig själv eller någon annan. Framför allt inte av mig själv. Vill inte behöva relatera till självuppfyllande profetior och sånt. Sorgen behöver få vara vad den är. Dessutom är sorgen och saknaden självklart inte ”ren” – livet är liksom inte uppdelat så att man bara har en sak att hantera i taget.
Men. Sorgen och saknaden, MIN sorg och saknad, har många faser. Och den jag är inne i nu… inser jag att jag har svårt att skriva om.
Det må vara så att många saker jag skriver om känns för privata för en del av er. Jag vet det, jag vet att det finns de som mer eller mindre slutat läsa här för att det känns för privat. Men vad ni tycker är för privat är ju knappast avgörande för vad jag tycker är besvärligt att skriva om :P Men ja, det finns stunder när jag längtar efter en helt anonym eller stängd blogg igen – som när jag bloggade i början av min andra graviditet och inte ville att världen skulle veta.
Fan vad meta jag blev nu då.
Nå. Sorgen. Saknaden. Den är för tillfället väldigt… fysisk. Det finns en bubblande längtan och saknad efter fysisk närhet. På alla nivåer. En fysisk ensamhet, i det stora och det lilla. Och den kopplar an till, eller väcker behov, av åtminstone någon sorts fysiskt… utlopp. Ett behov av att få vara en fysisk människa. (Haha, ni ser hur bra jag klarar av att skriva om det här. NOT.)
Och jag längtar efter att få dansa – gå på bal, röja en hel natt på ett discogolv, eller… whatever. Inte så att dansen ersätter eller har funktion av andra fysiska aspekter. Inte alls. Dans är dans och inte något annat.
Men ja, det hänger samman.
Dessutom hänger det samman med ett behov av att få vara spontan. Kunna sticka iväg och göra något för att det verkar kul, för MIN skull. Utan att behöva planera i veckor i förväg. Och utan att veta att det är stor risk att jag ska behöva ställa in med kort varsel, för att någon annans behov ska gå före.
Jag känner mig så väldigt låst. Det finns så väldigt mycket krav att jag ska var vuxen och klok och förståndig och förälder och ro iland och ordna med det praktiska och det andra behöver. Och det finns nästan ingen påfyllnad av något av det som behövs för att jag ska orka det. I bästa fall lite TV-serier och eget skrivande och en stunds träning i vardagsrummet med Lazy Dancer Tips.
Fan, jag längtar efter att ens ha möjligheten att kunna sitta och titta på TV efter att barnen somnat på kvällen, istället för att behöva finnas för någon annan. Längtar efter att inte ständigt bara behöva vara den som hela tiden finns för någon annans behov.
Stundtals känns det som att jag håller på att sprängas.
Och kanske är det inte alls en fas av sorgen. Kanske är det bara ett behov av att få vara människa.