Osammanhängande och meningslöst om fokus och principer

Jag sitter och jobbar. På grund av livet och rådande omständigheter i nuläget jobbar jag tre timmar om dagen. Nästan alltid på distans, hemifrån, från matbordet.

Det är nästan aldrig tre sammanhängande timmar. Någonstans förbi mitten av den där tiden behöver jag nästan alltid hämta barn på skolan och får oftast ett längre avbrott.

Tre timmar är väldigt kort tid när man ska göra något sammanhängande, koncentrerat. Något som kräver lite fokus och överblick. Och jag är ganska kass på det där med fokus och överblick för tillfället. Det hör till effekterna av mitt allmänna mående i detta livskaos. Det är en ganska lång startsträcka för mig att komma in i saker, hitta tråden. Jag får kämpa för att ta mig dit. Och det går snabbare än vanligt för mig att tappa tråden. Samtidigt: när jag väl lyckats komma igång så tycker jag faktiskt det är kul. Jag börjar hitta tillbaka till den nivån. Jag klarar av mer av sånt än… för ett tag sedan.

Men de där stunderna är värdefulla och ska störas så lite som möjligt. För att jag så lätt blir störd. Och för att jag vet att jag ändå måste skifta fokus efter ett tag, ställa om till att ha ork för annat trassel i tillvaron. De ostörda stunderna är värdefulla och viktiga. Arbetet tar kraft, men stunder av ostört arbete, när jag kommit in i saker som flyter på, fyller också på, med känsla av att kunna och få gjort och känsla av FLYT.

Och så ringer då telefonen. Och det är mamma som står på en loppis och vill veta om jag vill att hon ska köpa ett par stolar åt mig.

När telefonen ringer förväntar jag mig att det är skolan som vill meddela något som är bråttom. Eller chefen som ringer och vill stämma av. Det är de områden jag klarar att skifta fokus till där och då. Men nej, det är mamma som ringer om ett par stolar. Och jag måste ställa om huvudet till något annat. Stolar. Behöver jag stolar? Vilka stolar är det som behöver bytas? Och varför? Och är det här några stolar som är relevanta? Och pris, och utseende, och när, och vill jag…?

Ja, det låter som en petitess. Ja, mamma ringer för att vara snäll. Men mitt huvud klarar inte av omställningen, bytet av fokus, de snabba skiftningarna där jag tvingas släppa det jag är inne i och hoppa till något helt annat som kräver… att jag sätter mig in i det. Och som sedan kräver att jag kämpar mig tillbaka in i det jag gjorde jobbmässigt en gång till. Irritationen över det där sitter kvar, skaver och irriterar i ett par timmar efteråt. (Ja, mamma, jag vet att det var snällt menat. Jag vet det.)

Och så inser jag samtidigt att för omgivningen måste det verka som att jag är hur bra som helst på att skifta fokus och göra flera saker samtidigt och att det finns mycket annat än telefonsamtal om stolar som borde rensas bort om jag har för dåligt fokus. För alla som känner mig hyfsat väl vet att det i princip alltid finns en flik med facebook och en flik med twitter uppe när jag jobbar. Att jag alltid har en liten tråd i huvudet som sysslar med helt andra saker än det jag borde jobbmässigt.

Så – nu halkar vi vidare här, till ett ganska annorlunda ämne. Och man kan ju fundera på om det verkligen borde ligga i samma inlägg eller om det borde vara en egen text, men eftersom mitt huvud är som det är och det hänger samman i mitt huvud, i alla fall idag, så får ni det i samma inlägg. För det är ju så: saker hänger samman och man kan inte stycka sönder hur mycket som helst :P

Sociala medier. Hålla isär jobb och fritid. Principer.

Så här: Jag hör egentligen till dem som tycker det är viktigt att hålla isär jobb och fritid. Jag kollar INTE jobbmejl utanför arbetstid (mer än om jag behöver kolla var det nu var jag skulle bli av imorgon eller så där). Är jag ledig så är jag ledig, och jobbar jag så jobbar jag. Punkt.

Utom när det kommer till sociala medier.

Sociala medier-sfären öppnade sig på allvar för mig när jag blev gravid första gången. Ja, jag hade skrivit i gästbok och forum på Lars Winnerbäcks hemsida innan dess, det var väl liksom någon sorts första början, men i praktiken så var det med den första misstanken om att jag var gravid – och den strax efter det obehagliga noteringen att jag ändå blödde – som jag på allvar tog mig ut i sociala medier-sammanhang och fastnade för gott. Då på diskussionsforumet på gravid.se (och det bör ha varit någon av de allra första dagarna i mars 2003). Gravidforumet där, och vännerna där, var stöd och råd genom missfall och graviditet under det året. Och på den tiden hade vi inte fast nät (bara modem) hemma, så det var förstås trots allt på jobbet det var lättast. Och nej, vi diskuterade förstås inte bara graviditeter, utan även annat. Ju.

Sedan föddes den där ongen, och jag var mammaledig och hemma. Och på det hela taget för snål för att tycka att jag behövde slösa pengar på modemtid för att snacka på sociala medier. Fy fan vad jag hade behövt det! Men det insåg jag ju inte förrän i efterhand, att det hade kunnat göra att jag hade mått något mindre dåligt under den där mammaledigheten :-(

Nå. Tillbaka på jobbet har jag förstås fortsatt som innan. Även om plattformarna skiftat genom åren, så har jag fortsatt att ha en liten fot (eller flik) i sociala medier medan jag jobbar. Ständigt med dåligt samvete över det. För jag tycker ju egentligen, principiellt, att det är fel.

Så under perioder har jag försökt låta bli. Och jag har då insett något lite förvånande: jag jobbar SÄMRE om jag inte har sociala medier igång. För grejen är att det där blir min respit, mitt andningshål, mina mentala mikropauser. Och de gör att jag kan fortsätta fokusera bättre på det jag egentligen håller på med. Och för den delen bättre orka igenom när jag håller på med något riktigt tråkigt eller enformigt eller alltför påfrestande. Så ja, jag BEHÖVER sociala medier, även när jag jobbar. Jag gör inte mindre nytta då, utan MER.

På senare år har det dessutom faktiskt kommit till stor jobbnytta. Jag plockar upp mycket via sociala medier som jag använder i mitt arbete. Både vad gäller faktamaterial och kring hur man arbetar med sociala medier och kommunikation. Numera är hyfsat stora delar av mitt arbete kopplat till sociala medier. Det hade inte varit möjligt om jag inte hade hängt där så mycket och lärt mig så mycket. Jag hade inte varit så bra på det folk tycker jag är bra på om det inte vore för detta, liksom. Det är inte ”skolk”, det är kompetensutveckling.

De här avbrotten skiljer sig för övrigt på en väsentlig punkt från telefonsamtal om stolar på en loppis: jag bestämmer själv över dem. När, hur, vad. Utifrån mina behov och krav för stunden.

Med åren har dessutom gränsen mot fritid suddats ut åt andra hållet också när det gäller just sociala medier. Hittar jag något relevant som jag tycker ska ut på ”mina”/jobbets sociala medier och det är snabbfixat så gör jag det ibland utanför arbetstid. För att jag vill och tycker det är kul, och för att det tynger hjärnan mindre än om jag behöver komma ihåg det tills jag jobbar. Och ibland hanterar jag problem på jobb-sociala medier även off arbetstid. Gissningsvis jämnar det där ut sig ganska väl numera. Och det känns inte blodigt viktigt. Ja, jag lever stor del av mitt liv på sociala medier. Ja, jag vet att det anses fult, men jag gör det. Och ja, jag har engagemang privat för de saker jag jobbar med. Det går in i vart annat. Det känns inte som ett problem utan faktiskt tvärtom.

Så mycket för principer, eller nåt :P

Nej, jag klankar inte ner på principer. Jag har också principer, även om de rena principerna blivit färre med åren för min del. Grejen är att var och en måste hitta de principer och regler som funkar för henom, utifrån hens förutsättningar och omständigheter. Det som funkar för mig behöver inte alls vara det som funkar för någon annan. Jag ville nog egentligen mest förklara mig, förklara hur jag landat där jag landat. Eller, helt uppenbart vill jag ju försvara mig :-D För jag tycker ju fortfarande, principiellt, att jag gör fel. Och ändå gör jag på det sätt jag lärt mig funkar bäst för mig.

Det fångar nog ganska mycket av mig? Jag försöker leva på ett sätt som ska stämma både med mina värderingar av vad som är viktigt och vad jag och min omgivning mår bra av – men jag upphör ALDRIG ha dåligt samvete över att jag inte lyckas leva upp till mina egna löjligt höga ideal.

[End of meningslös rant.]

One response to “Osammanhängande och meningslöst om fokus och principer

  1. Det sägs mycket om sociala medier, men jag försöker tänka att de uppfyller helt enkelt det grundläggande mänskliga behovet av att kommunicera med andra. När vi nu inte kan ha återkommande sporadiska samtal med de andra som går på fälten och skördar (eller vad man nu arbetar med), så löser vi det genom sociala medier. Faran är väl att det lätt går överstyr eftersom man inte är begränsad till vem som råkar finnas i den fysiska närheten. Men om man lyckas bemästra det så är det ju en tillgång, precis som vilken mänsklig kontakt som helst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *