Konventioner

Konventioner är knepiga saker. – Ska det kallas konventioner? Eller praxis? Nå, ni fattar nog vad jag menar? Saker som ska vara på ett visst sätt, liksom.

Konventioner jag känner till och ”förstår” kan jag hantera. Om jag vet vad som ”gäller” så kan jag förhålla mig till det. Tycker jag konventionen är dum så kan jag bryta mot den, medvetet göra annorlunda, för att jag tycker det är bättre, roligare, mer moraliskt rimligt eller vad det nu må vara. Eller bryta mot konventionen bara för att den är meningslös och fånig och jag kan. (Jodå, jag kan också följa konventioner när det är praktiskt, eller när de för den delen är vettiga eller inte stör mig. SÅ rebellisk är jag inte. Faktiskt.)

Det är knepigare med konventioner jag inte greppar. Konventioner jag bara anar men inte kan sätta fingret på.  När jag får en känsla av att här finns en oskriven regel som jag förväntas känna till och greppa, men det är så vagt att jag liksom inte alls förstår vad regeln är om den nu alls ens finns. Då finns inget konkret att förhålla sig till. Jag vet inte om jag bryter mot några regler, jag har bara en väldigt stark känsla av på det här området finns det outsagda saker som jag automatiskt i andras ögon förhåller mig till genom hur jag agerar om jag alls tar min in på området – alldeles oavsett om jag själv vet och fattar, liksom.

Sånt gör mig osäker: den där känslan av att här är det försåtsminerat och jag vet inte ens riktigt vad det är jag borde leta efter. Risken är att jag helt håller mig borta från området, för säkerhets skull.

Och det kan röra sig även om små fåniga saker. Som det här med att det finns olika färger på emoji-hjärtan. Betyder de olika färgerna olika saker, som jag borde känna till, som jag antas veta om jag använder hjärtan i olika färger? Jag vet inte. Istället väntade jag länge innan jag vågade använda ”riktiga” hjärtan på twitter, alltså inte bara <3 Numera har jag vågat mig på röda hjärtan i alla fall. Men ibland tänker jag att folk kanske tolkar in mycket mer i röda hjärtan än just bara röda hjärtan. För jag VET ju inte.

Skönast är det väl egentligen när jag inte alls har fattat att det finns eller kan finnas konventioner att förhålla sig till på ett område. När jag kan vara som jag är och vill vara utan att ens fundera över om det är så det ska vara eller inte. När jag kan strunta i analysen. Det där som väl är oskuldsfullhet och naivitet och så där. Bara vara. Sjunga för full hals för att det är kul och dansa som att jag bara har lika danslekälskande vänner omkring mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *