Arkeologin och biologin

Jag har alltid varit intresserad av arkeologi. Och i slutändan kom jag också att läsa ett halvår arkeologi på universitetet. Det var hösten 1997, i Göteborg. Jag hade redan pluggat på universitetet i tre år, huvudsakligen biologi samt lite kemi och geovetenskap. Fullfjädrad naturvetare. Men så skulle jag gå danslinjen kvällstid och skulle plugga något dagtid – delvis för att ha studiemedel som inkomst – och då blev det A-kurs i arkeologi.

En del i att läsa arkeologi var att läsa om människans ursprung. Och jag minns hur upprörd jag var över att det framställdes som att de två olika teorier man lärde ut om den moderna människans ursprung ansågs likvärdiga, lika sannolika/troliga. Den ena handlade om att den moderna människan uppstått på ett ställe och sedan spridit sig. Den andra, som jag minns det kallad kandelaberteorin, gick ut på att tidigare människoformer först spritt sig över världen och sedan parallellt utvecklats likadant överallt, det vill säga att den moderna människan skulle ha uppstått parallellt både i Europa och Asien och Afrika och så vidare.

Biologen i mig protesterade. Det där var inte rimligt. Visst, liknande lösningar på liknande problem kan uppkomma evolutionärt i olika arter och på olika platser. Men då rör det sig om enstaka egenskaper, inte om att liksom hela moderna människogrejen, hela paketet, skulle uppkomma simultant på så många ställen. Så funkar det inte.

Fast att komma med den sortens invändningar när man läser en A-kurs i ett ämne där lärarna kan betydligt mindre om biologi, evolution och genetik än man själv är… fruktlöst, för att uttrycka det milt.

(Jag hade andra delar av kursen med frustration också. Som när det kom till kol-14-metoden och de hade uppfattningar om hur det där funkade som var helt befängda, som jag minns det – men jag minns inte detaljerna av det längre.)

I alla fall. Jag har börjat läsa ”Min europeiska familj de senaste 54 000 åren” av Karin Bojs. Den låg framme på Pocket Shop när jag strosade runt och letade efter något att lösa in älsklingens fullstämplade tiostämpelkort mot. Jag hann inte långt i boken förrän jag läste det här:

Några år senare, 1995, kunde amerikanska forskare publicera rön om den manliga motsvarigheten till mitokondrie-Eva. Han kallas Y-kromosom-Adam. Den förbättrade DNA-tekniken och de alltmer kraftfulla datorerna hade nu gjort det möjligt att jämföra även Y-kromosomer från ett antal män från olika världsdelar. /—/ Resultaten visar att för ungefär 200 000 år sedan levde en man som är anfader till alla nu levane män. Även denne Y-kromosom-Adam levde i Afrika.

Det var inget snack längre. Den multiregionala teorin var död. Den moderna människan har sitt ursprung i Afrika.

1995, alltså. Det vill säga ett par år innan jag pluggade arkeologi. Redan då var den multiregionala kandelaberteorin död. Men det var fortfarande inte poppis att vara en student som ifrågasatte den :-D

One response to “Arkeologin och biologin

  1. Elisabeth Näsström

    Oj, men vi läste o. Ur-Eva och mitokondrierna nör jag läste arkeologi, och i synnerhet nör jag fortsatte med osteologin. Jag läste arkeologi 94-96, och osteologi 97-98. Minns fortfarande att den ena texten vi läste, elva sidor tror jag, och den enda på svenska var den svåraste av alla delkursens 1700 sidor. Förmodligen för att den inte vände sig till studenter och att det var så ny forskning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *