Det är fortfarande svårt det där med att be om hjälp. Eller, jag kan numera be om hjälp, jag lär mig så sakteliga :-) Men jag har fortfarande dåligt samvete.
Det sitter så djupt det där med att klara sig själv. (Vi kan strunta i analys och spekulationer om varför just idag, kanske?) Att inte ligga andra till last, att inte uppfattas som en börda. Att inte få hjälp om jag inte kan erbjuda något lika värdefullt tillbaka – och det kan man ju aldrig garantera, eftersom man inte vet vad morgondagen erbjuder. Och i nuläget är det dessutom så att jag inte kan erbjuda hjälp tillbaka utan att tulla på de där av mina egna mentala resurser som inte räcker till ändå, liksom.
Folk kommer och hjälper mig i trädgården – min trädgård, mitt ansvar.
Folk kommer hit och tar hand om mina barn så att jag ska kunna komma iväg och jobba.
Folk tar hand om mina barn så att jag ska kunna få gå ut och roa mig. Kommer och hämtar mina barn, lämnar tillbaka mina barn efteråt, bara för att jag ska kunna få komma ut och ha roligt.
Folk är så snälla. Och jag säger tack och tack och tack igen, och jag känner att jag inte kan säga tack tillräckligt med gånger. Jag kan inte återgälda.
Klara dig själv. Ta ansvar. Vara oberoende. Inte ligga till last.
I nuläget är det inte kompatibelt med att vara människa.
Tack för att ni hjälper mig att fortsätta vara människa. Jag reder det inte på egen hand.