Den här helgen är dödens helg

Eller hur säger man?

Idag är det fredagen den 28 april 2017.

Det här är en sammanfattning av månadsskiftet april-maj förra året:

Fredagen 29 april 2016: Jobbar hemifrån (precis som jag gjort stor del av tiden dessförinnan) halva dagen. Sitter med på distans på utbildningstillfälle för min enhet gällande ett administrativt program jag knappt använder – men obligatorisk utbildning, så jag tänker att det är väl lika bra jag är med. Fast det rinner mest av, går inte alls in i huvudet. Och sedan på eftermiddagen kör jag in med älsklingen till sjukhuset. För han har känt sig ganska hängig, får inte i sig tillräckligt med energi eftersom han inte kan äta typ alls, och han har ringt och resonerat med dem på ASIH och ska få komma in och vila upp sig och få dropp ett par dagar. Och han klarar knappt av att gå in från bilen till sjukhuset.

Varken barfota eller skrattande längre
Frågan när
Fredagskväll 
It’s a ringing in my ear
Senare fredagskväll

Lördagen 30 april 2016: Sjukhuset har meddelat mig att älsklingens tarm har brustit. Och han mår bättre nu på morgonen än han gjorde kvällen innan. Men det här är ändå slutet, även om vi inte vet antal dagar. Och världen är tårar och kaos och att försöka få omvärlden att fatta att detta är slutet, nu måste ni fatta att snart dör han. Faktiskt. På riktigt. Och jag och äldsta sonen bosätter oss på palliativa.

Lördag morgon
Oöverstigligheter
Vid sjukbädden
För kort tid för rutiner
Man gör så många underliga saker här i livet

Söndagen 1 maj 2016: Släkt och vänner besöker på sjukhuset i omgångar. Älsklingen orkar inte mycket. Han är med och orkar prata korta stunder. Diskuterar begravning. Men det är verkligen korta stunder trots allt. Egentligen finns det inte utrymme (tidsmässigt, orkesmässigt) för alla som plötsligt vill.

Söndag 1 maj
Sol och surr och tårar
För så långt räcker inte tiden
Tårar och kramar och tårar och vänner
Tålamod
Ont
Utan tandkräm

Måndagen 2 maj 2016: Nu är det inte mycket ork kvar i honom. Mycket kortare stunder av närvaro, liksom. Och sent på kvällen dör han.

2 maj
Kontakt med omvärlden
Tårar
Babblar på som bara han kan
Förvirring
Samvetskval på märkligt hotellrum
Oavsett vad jag säger så är det här obegripligt
Även och inte minst mörkret
Strax efter halv tolv den 2 maj 2016

Så. Nu är vi där igen tidsmässigt. Det är långhelg. Och det är dödshelg. Hur känner jag inför det?

Jag vet inte. Det känns ganska tomt och konstigt. Det kan bli för jävligt, eller bara inget särskilt alls.

Vad jag skulle vilja? Jag skulle vilja ha någon att hångla med. Eller i alla fall någon som kan sitta och hålla om mig. Inte för att ta hand om det ledsna över döden utan för att få mig att känna glädjen över livet, typ. Känna mig levande. varande i nuet.