Varför ska jag vilja ge mitt barn bra förutsättningar

[Skrivet i viss affekt samt snabbt och slarvigt eftersom jag borde göra annat.]

Det dyker upp någon sorts filmsnutt i flödet, om vad som är viktigt för barns tidiga utveckling – hur man gynnar sina barns utveckling, gör dem ”smarta” (ursäkta för förenklad beskrivning).

Och jag tänker: Men varför skulle jag vilja hjälpa mina barn med sånt?

Alltså, mina barn är ju ”stora” nu. Val av pedagogiska leksaker och aktiviteter och vad det nu må vara är inte relevanta längre på det sättet som när de var små skruttar. Men visst, på den tiden försökte jag ju tänka på att välja vettiga saker – eller framför allt välja bort skiten, liksom.

Men nu i efterhand tänker jag, som sagt var: Varför ska man vilja hjälpa sina barn med det där? För det ställer ju bara till problem!

Mina barn är smarta av sig själva. De är intresserade och engagerade och suger åt sig kunskap.

Jag har inte tvingat på mina barn kunskap. Jag har bara, lite halvhjärtat, försökt mätta deras mest akuta kunskapsbehov genom åren. Och varit människa. Ändå ligger de för långt fram i skolan – trots livets övriga vedermödor, liksom. Och att ligga för långt fram i skolan, i en skola som huvudsakligen är inriktad på att alla ska ligga på samma nivå, att alla ska nå en miniminivå, en skola som inte alls är inriktad på att stimulera fortsatt intresse hos dem som redan klarat av det där man ska lära sig i en viss årskurs, det är ett handikapp. Och stundtals en plåga.

Varför ska jag vilja utsätta mina barn för det? Hade mina barn kanske varit lyckligare om jag hade hållit dem borta från de bra leksakerna, om jag inte hade bejakat deras kunskapstörst?

Nä, förmodligen inte det heller. De hade förstås lidit av det – eftersom den där kunskapslängtan tycks komma mer av något inneboende än av något utifrån.

Men enkelt är det inte. För det där som var gynnsamt och utvecklande och bra är en påtaglig del av att inte passa in.

4 kommentarer

Hoppa till kommentarformuläret

    • Anna G23 maj, 2017 kl. 20:09
    • Svara

    Tror som du, att det inte gjort nån större skillnad för barnen om du försökt stoppa kunskapstörsten. Men så tröstlöst att man inte kan ha ett skolsystem som har plats för ALLA barn. Systemfel. Tänk vilka enorma mängder mentala resurser man bara kastar bort.

  1. Men stimulerar inte kunskapstörstande barn sig själva och söker kunskap på egen hand? Nu är jag färgad av egna erfarenheter, men jag upplevde genom stora delar av skolan att det jag var intresserad av låg en bit bortom vad man skulle kunna förvänta sig att skolan skulle kunna bidra med (lödkurser för 12-åringar t ex). Vilket såsmåningom ledde fram till mitt yrkesval. Och jag ser något liknande hos mina söner. Dvs snarare så att genom att visa sina barn att det går att söka kunskap utanför skolan så hjälper man dem att faktiskt göra det, vilket gör att de inte behöver vara bundna av att skolan måste vara den enda platsen i samhället som levererar kunskap.

    1. Jo. Men det besvärliga är alla timmar man måste delta i undervisning på en nivå man sedan länge passerat inom ämnen man egentligen tycker är intressanta men där skolan bara erbjuder att fortsätta göra saker på en nivå som är frustrerande låg.
      Du behöver alltså i så fall tänka dig att skolan erbjuder lödkurser på den nivå du redan på egen hand lärde dig fyra år tidigare, och du har inte möjlighet att välja bort skolans lödkurs.

    • Hanna Ekstam Ahlberg31 maj, 2017 kl. 14:41
    • Svara

    Mina barn går/har gått i en liten skola där de hyfsat har fått hjälp att hitta utmaningar på sin nivå även i ämnen där de ligger före gruppen. Jag har insett efterhand att vi varit väldigt lyckligt lottade i detta fall. Men visst finns tendenser hos båda barnen att tycka att det blir ”segt”, o framför allt att det är jobbigt att vara framåt när många andra mer eller mindre struntar i att lära sig…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.