När det är så här förbannat krångligt så tycker inte jag Sverige uppfyller kravet på att informera (miljögifter i fisk från Östersjön)

I förrgår var jag i affären och handlade lite midsommarmat. Och då hittade jag den här:

Det var inte färsk sill jag var ute efter. Mina midsommartraditioner handlar om matjessill och potatis, och matjessillen fanns redan hemköpt och är MSC-märkt och kommer från sammanhang jag inte behöver fundera närmre över.

Men färsk fisk är gott. Färsk fisk finns det oftast ganska begränsat av i de affärer jag handlar i. Den här gången fanns det mängder av paket som det ovan, och dessutom till ett fördelaktigt pris.

Men sill är knepigt.

Sill är i grunden jättenyttigt. Sill finns i ganska goda bestånd och är inte en fisk jag behöver ha dåligt samvete att det fiskas ur utdöende bestånd.

Men sill som levt i Östersjön innehåller alldeles för mycket gift. Dioxiner. PCB. Sill som levt i Östersjön bör man äta VÄLDIGT sällan – i alla fall gäller det stora delar av befolkningen.

För enkelhetens skull saxar jag här ur Livsmedelsverkets påminnande pressmeddelande inför årets midsommarhelg:

Fisk är nyttig mat och midsommar är ett perfekt tillfälle att förse sig av alla goda sill- och strömmingsrätter. Men tyvärr är inte all sill och strömming lika nyttig. Den som är fiskad i Östersjön och Bottniska viken innehåller höga halter av miljögifterna dioxin och PCB. Därför bör barn (både flickor och pojkar) ungdomar och kvinnor som vill få barn i framtiden inte äta strömming och annan fet fisk från Östersjön och Bottniska viken oftare än 2-3 gånger per år. Övriga kan äta dessa fiskar en gång i veckan.

Med “påminnande” menar jag att det här ju inte är något nytt, utan saker som det informerats om i evigheter och som alla borde känna till – men så är det ju ändå inte.

Nå. Jag är en av de där som vet att jag bör se upp med var sillen fångats. Hade det stått strömming så hade jag kunnat vara ganska säker på att den kommer från Östersjön och jag alltså i praktiken bör låta bli att äta den. (Ganska säker. Inte helt, för det är inte alla som håller på namnuppdelningen.) Men det står sill. Alltså kan den vara fångad på ställen som gör att jag kan äta den hur mycket jag vill. Eller så är den fångad på ställen som gör att jag (eller främst mina barn; jag planerar inte att skaffa fler barn själv) i princip bör låta bli den.

Jag måste alltså använda mig av den finstilta infon om var fisken är fångad för att veta om jag ska köpa den.

27 IIId sekt 24.

Det är den infon jag förväntas kunna tyda, den infon jag förväntas antingen plocka fram vad den betyder ur minnet, eller annars ställa mig i affären och googla reda på vad den betyder.

Ärligt talat: hur många människor gör det? Hur många människor begriper ens att det är denna info de behöver läsa och ta hänsyn till?

Fet fisk från Östersjön innehåller mer PCB och dioxiner än vad som är tillåtet i livsmedel enligt EU. Men Sverige har fått till ett undantag som innebär att fisken får säljas som människoföda. (Se mer om detta längre ner.) Motkravet är att svenska myndigheter informerar om att fisken inte ska ätas för ofta. Precis det som Livsmedelsverket gör.

Men Livsmedelsverkets information bygger på att jag vet var fisken jag ska äta är fångad. Det är bland annat därför jag behöver den informationen. Ja alltså, den där siffer- och bokstavskombinationen. 27 IIId sekt 24.

För att ta reda på om fisken kommer från Östersjön eller inte behöver jag ta mig till den här sidan hos Havs- och vattenmyndigheten och sedan vidare till den här sidan och den här kartan:

Jag TROR, efter att ha tittat på kartan, att fisken i förpackningen är fångad mellan Skånes sydkust och Tyskland. Och det är Östersjön. Så jag lägger tillbaka fisken.

Men jag är inte säker på att jag tolkat och fattat rätt.

Så hög är alltså tröskeln för att få reda på om jag och mina barn borde äta den där fisken eller inte. Och jag är fortfarande inte säker.

Är det rimligt? Kan man verkligen tycka att Sverige uppfyller kraven om att informera? (Citat nedan från livsmedelsverkets webbplats.)

Gränsvärden och Sveriges undantag

Inom EU finns det gränsvärden för hur mycket dioxiner och PCB som animaliska livsmedel, inklusive marina oljor, som fiskolja och fiskleverolja, får innehålla. Syftet med gränsvärdena är att förhindra att livsmedel med de allra högsta halterna av dioxiner och PCB hamnar på marknaden. Fet fisk från Östersjön, Vänern och Vättern innehåller ofta dioxin och PCB över EU:s gränsvärden.

Sedan 2002 har Sverige haft ett tillfälligt undantag från EU:s gränsvärde för dioxiner i fisk och 2012 blev undantaget permanent. De fiskarter som undantaget gäller är vildfångad strömming/sill större än 17 cm, lax, röding, öring och flodnejonöga som fiskas i Östersjöområdet inklusive Vänern och Vättern. Undantaget från gränsvärdet innebär att denna fisk får säljas obegränsat på den svenska marknaden.

Inför regeringens beslut om de skulle ansöka om ett permanent undantag eller inte, fick bland annat Livsmedelsverket och Fiskeriverket i uppdrag att ta fram underlag om undantagets betydelse för folkhälsan och fiskerinäringen. Livsmedelsverkets slutsats var att det ur ett folkhälsoperspektiv vore bättre att låta EU:s gränsvärde gälla även i Sverige.

Ett undantag från gränsvärdet innebär att exempelvis den strömming man köper i butik kan innehålla dioxiner och PCB i halter som är högre än EUs gränsvärden. Regeringen beslutade efter en sammanvägning av olika remissinstansers utredningar att förorda ett undantag från gränsvärdet. Livsmedelsverkets slutrapport från mars 2011 hittar du via länken längst ner på sidan.

En förutsättning för det svenska undantaget är att Livsmedelsverket informerar om riskerna med fet fisk från Östersjöområdet, och om verkets kostråd om fisk. Livsmedelsverket ska varje år rapportera till EU-kommissionen om hur vi sprider denna information och redovisa hur vi ser till att fisk som överskrider gränsvärdet inte exporteras till andra EU-länder.

Jag tycker inte det. Och även om man bortser från huruvida det är juridiskt korrekt eller inte så tycker jag att det är skitkasst, rent ut sagt. Jag tycker att information av det här slaget ska vara tydlig, begriplig och lättillgänglig – inte kräva superengagerade medborgare med hangup på information.

Vad tycker du?

2 responses to “När det är så här förbannat krångligt så tycker inte jag Sverige uppfyller kravet på att informera (miljögifter i fisk från Östersjön)

  1. Alexandra Grönvall

    Håller med dig.
    Vad händer om bekymrade svenska konsumenter skriver till EU-kommissionen om hur svårt det är för oss att lista ut var fisken vi köper är fångad, och att vi oroar oss för att oavsipråka köpa östersjöfångad fisk till våra barn?

  2. Jag tycker inte heller det känns särskillt välinformerande. Framförallt står det ju inget på själva förpackningen om vad som egentligen döljer sig bakom koden för fångstplats – man får ju intrycket av att det mer är för de som tycker det är kul att veta, eller vill veta var fisken fångats av mer moraliska skäl, inte att det ligger något folkhälsoskäl bakom.

    Sen är väl frågan mer komplex i praktiken – hur långt över EUs gränsvärden ligger sillen, och finns det något annat, högre, gränsvärde som den ändock måste ligga under? De flesta människor lever inte helt och hållet på sill, så det är kanske ok med ett högre gränsvärde för mat som inte anses utgöra en övervägande del av en människas diet, inom vissa gränser? Det hade t ex kanske inte varit ok för potatis.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *