Ett uppdämt behov av att röja ut och få ordning och en rädsla för att dö under tiden

Semestern närmar sig sitt slut. Så vad har jag gjort den här semestern?

Röjt. Jag har röjt. Sorterat, plockat, gjort av med saker, sålt, slängt, strukturerat…

Jag har ett uppdämt behov av att få ordning. Bli av med. Får ordning på surdegar, göra mig av med saker som inte borde finnas här, sortera saker och få ihop vad som hör ihop.

Det är tråkigt. Och det är mentalt krävande – även om man bortser från aspekten av att en hel del av det jag röjer bland är sånt som tillhört min döde man, och ungefär allt annat jag röjer bland i alla fall väcker minnen av honom på ett eller annat sätt. Det blir ju så, när man levt ihop i sjutton år, och bott i det här huset sedan 2002… Som sagt var, det är mentalt krävande även bortsett från det: att bita ihop och fortsätta med det tråkiga, som innebär ett konstant flöde av jobbiga beslut.

Ja, jag behöver ju vila också. Och jag behöver att det händer roliga inspirerande saker. Men det är liksom som att geggan av saker som behöver röjas och sorteras och slängas är i vägen för att jag ska kunna slappna av, njuta, bli inspirerad och köra igång med saker. Jag har ignorerat det så länge, eller låtit det rinna av, eller vad man ska säga, men det är som att det inte går längre. Att det kliar för mycket av det, att jag inte kan blunda längre.

Så jag kämpar på. Fastän jag stundtals känner att jag inte pallar mer.

Ibland känns det som att jag kommit en bit på väg. Andra dagar, eller stunder, känns det som att det jag åstadkommit egentligen är ytterst marginellt.

För det är ju oändligt mycket kvar ändå på något vis. Jag hinner ju inte klart under den här semestern, liksom.

Men ändå. Jag behöver liksom få en fräsch nystart, eller vad man säger.

Och samtidigt… samtidigt gnager det. Den där oron. Dödsångesten. Tänk om jag plötsligt dör alldeles för tidigt jag också, och så har jag slösat bort den där lilla tiden jag fick på att sortera retrodatorer och pysselhyllor?

Det är samma dödsångest, samma rädsla för att dö innan jag hinner, som jag stångats med förr om åren, den där som gjorde att jag inte ville vänta för länge med att skaffa barn till exempel.

Jag har typ alltid varit rädd för döden. Han var inte rädd för döden, han hade inga ångestproblem. Han dog. Och jag är kvar och har ångest och rensar saker.

Snart är semestern slut. Då drar det vanliga ekorrhjulet igång. Med delvis andra och delvis samma otillräckligheter som semestern.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *