Cementerandet av en semesternorm

Det känns vid det här laget som en tradition: det här att det så här års kommer en nyhet som handlar om att en del barn(s familjer) inte har råd att åka på semester. I år till exempel denna:

Många familjer i Sverige har för lite pengar för att åka på semester under sommaren. Men det finns saker man kan göra gratis.

Det intressanta är att det är just dessa återkommande nyheter som fått mig att inse, eller tro, att det finns någon sorts norm om att man ska åka på semesterresa – som något sånt där tydligt, konkret, standardiserat… Nyheter av detta slag cementerar en norm istället för att motverka den.

För mig innebär semester främst möjlighet att göra annat än det man brukar. Hinna ikapp med det man inte hunnit, göra saker man inte brukar, inte behöva gå upp en viss tid på morgonen. Kunna ta saker i sitt eget tempo, göra en sak i taget istället för att följa en mer inrutad vardag.

Och ja, semester kan innebära en resa. Eller ett antal dagsutflykter i närområdet. Eller att göra något annat man tycker är kul.

Och semesterresa kan också betyda väldigt olika saker. Jag är uppvuxen med att det väldigt ofta betyder att man tar bilen och tältet och far runt och hälsar på bekanta på olika håll i landet och tittar på saker utmed vägen och badar om det är fint väder, sover hos bekanta när det går och tältar resten av nätterna. Lagar mat på spritkök och lever billigt.

Men de är årligen återkommande nyheterna om att inte alla har råd med Semesterresa TM, för mig är det just de nyheterna som talar om att man förväntas åka på Semesterresa TM, att det är det som är Normen TM.

 

Själv befinner jag mig just nu på folkmusikfestival och gör… ingenting. Och det är ovant :-) Men det är en annan historia.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *