Jag kan utan, och det är jag glad för

När jag stod och målade för ett tag sedan så spelade radion Sanna Nielsen – hon sjöng “Utan dina andetag”. Jag antar att jag hört låten förut, åtminstone med Kent – men jag är inget Kent-fan och har väl inte direkt lyssnat. Men när man står och målar så är man ibland i ett sånt där läge att det som hörs från radion kommer igenom lite mer, för att man liksom inte har tankarna på något särskilt.

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Jag älskade verkligen min man. Men så mycket älskade jag inte honom. Och det är jag väldigt väldigt tacksam för. Att älska någon så mycket att man inte kan leva utan personen skulle vara förödande om personen dör… när personen dör.

(Jag fick skriva “förödande” tre gånger innan jag fick ordning på det, för mina fingrar ville skriva “fördödande”.)

Min älskling är död. Jag saknar honom ofantligt, på väldigt många olika sätt. Men jag kan leva utan honom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *