Allt ensammare

Jag inser plötsligt att jag blir allt ensammare, och att jag sluter mig själv allt mer.

För här finns ju ingen jag kan prata med i vardagen. Ingen som har koll på och är insatt i smått och stort. Ingen jag kan prata med utan att få ändlöst med nya vinklar och råd som inte alls är relevanta. Ingen att prata med som jag inte måste börja från början med. Eller egentligen ingen alls, för den delen. (Mer än barnen. Och nej, de kan inte fylla det utrymmet. Kan inte och ska inte. De är inte vuxna.)

Det finns ju ingen älskling här att prata med. Nej, jag kan inte prata med någon som är död. Jag kan inte få svar. Det skulle vara samma sak som att prata med mig själv.

Och jag träffar nästan inga människor. För på grund av livets omständigheter, som jag inte kan gå in på här, så jobbar jag nästan bara på distans. Hemifrån. Jag kommer in till jobbet enstaka gånger ibland. Men det är sällan. (Ja, det är tacksamt, givet nuvarande omständigheter, att jag kan distansarbeta. Oerhört tacksamt. Jag vet inte hur jag skulle lösa tillvaron annars. Men ändå.)

Jag skypar med kollegor, både som chat och med ljud och ibland även med bild.
Jag träffar på lärare och skolpersonal när jag lämnar och hämtar på skolan.
Jag pratar med folk i telefon ibland. (Jag är ingen telefonmänniska, men vissa saker måste lösas den vägen ändå.)
Jag pratar med kassörskan i affären.
Och så har jag massor med kontakter via sociala medier. Utan dem skulle jag gå under.

I varje enskilt ögonblick är jag egentligen… inte missnöjd med det, liksom. Men dag läggs till dag läggs till dag. Och jag inser att jag blir allt mindre benägen att orka berätta om vad som tynger mig – för någon alls. Och det handlar delvis om att saker är tunga och trassliga och jag faktiskt inte pallar berätta, inte pallar berätta från början, inte pallar med att varje gång jag öppnar munnen så ska jag få höra hur jag borde göra eller att jag borde göra annorlunda. Men det handlar också om att jag liksom tappar förmågan av att jag inte får mänsklig kontakt. Att avskärmandet i sig gör mig allt mer avskärmad. Och att ensamheten gör mig allt mindre benägen att stå ut med folks negativa sidor.

 

Eller så är det bara att jag ska ha mens när som helst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *