Det är den 2 september. Det är två dagar förbi den sista dagen då man fortfarande kunde lösa in gamla mynt på banken. Så kanske slipper vi tjatet nu.
De sista dagarna var det i alla fall återigen rapportering i radion. Om hur mycket pengar det fortfarande var som fanns ute i omlopp som inte hade lämnats in.
Och jag tror att de som rapporterar om det där glömmer vad pengar är. Pengar är något som representerar ett värde. Och då måste insatsen, i tid eller annat värde, vägas mot vad man får ut av insatsen.
På vår köksbänk ligger tre stycken gamla femkronor. Någonstans i matrummet ligger en ensam enkrona. Det är mycket möjligt att det ligger fler mynt nånstans.
För att lösa in dessa sexton kronor skulle jag ha behövt åka nästan en mil. Då har jag ändå tur: vi har en bank som har kontantkassa öppen vissa tider. (Arbetstid, då jag bör göra annat.) För att lösa in mina sexton kronor skulle jag alltså behöva köra totalt nästan två mil med bilen. Det kostar också pengar. Eller så kunde jag cykla. Men det tar också tid och kraft. Ja, jag behöver motion, men det är liksom inte så att jag planerar min motion utifrån att cykla och lämna sexton kronor på tider jag borde göra annat.
Det har liksom helt enkelt inte varit värt det, i tid eller pengar eller ansträngning, och verkligen inte utifrån en sak till på att göra-listan, att lösa in de där sexton kronorna. Enda skälet att göra det skulle ju vara om jag av princip tyckte det var viktigt. Men just när det kommer till några mynt så har jag faktiskt inte utrymme för de extravaganserna.
Så min plan är att lägga de där mynten under golvet i verandan. Det blir roligt för den som hittar dem i framtiden.
(Jodå, nu la jag lite tid på att skriva om det här. Det är mer gynnsamt för mig än att lämna in de där sexton kronorna – för att skriva av sig irritation kan vara väldigt värdefullt.)