Den konstiga

Vi hittade varandra i den stora vida världen. Båda två ganska avvikande från den stora normen om hur man förväntas vara, båda med åsikter, båda med strävan mot en bättre värld på olika sätt.

Vi passade löjligt bra ihop.

Men omvärlden tyckte om dig. Jag har träffat ytterst få människor som inte tycker om dig.

Mig har omvärlden oftast inte tyckt om. Jag har snävat in min värld allteftersom i livet, för att slippa från alla de människor som tycker jag är fel – för att jag tycker för mycket, för att jag inte passar med normen, vägrar rätta in mig i ledet.

Med dig fick jag tillgång till en hel massa nya vänner: vänner som också accepterar mig för den jag är, tycker om mig trots att jag är den jag är, eller till och med för den jag är.

Och med dig vid min sida hade jag ett ständigt stöd. För vi tyckte ju nästan alltid lika i allt som betydde något. Och du tyckte att jag uttryckte saker bra. Och du kunde stötta upp om omvärlden inte förstod mig. Den där mer fientligt inställda världen utanför bubblan, de trodde mer på dig, lyssnade mer på dig, och eftersom vi tyckte samma så fanns det någon de lyssnade på.

Och vi fick barn ihopa. Underbara barn, som ju ärvt egenskaper från oss båda. Barn som alltså inte heller passar i den där normen om hur man ska vara, barn som inte heller passar in i förväntningarna.

Och det var okej, för vi var två föräldrar som kunde stå upp för dem. Två föräldrar som kunde få omvärlden att lyssna. Lyssnade de inte på mig så lyssnade de i alla fall på dig. Med oss som skyddsnät skulle våra barn kunna få blomstra och ha det bra.

Och sen dog du.

Och jag står ensam kvar med barnen. Jag som inte passar i normen. Jag, som den “normala” genomsnittliga världen ser på med misstänksamma ögon. Tycker för mycket och tycker fel och har egenheten att dessutom inte bara svälja vad omvärlden tycker. Egenheten att vägra säga ja och amen och släta över och låtsas hålla med när jag inte gör det.

Det är jag, den där besvärliga, som ska stå upp för våra barn. Ensam.

Det är ensamt här, älskling! Du skulle finnas här. Vi skulle göra det här tillsammans. Tillsammans kunde vi klara att vara de föräldrar våra barn behöver.

One response to “Den konstiga

  1. Jag kan känna igen mig i din situation. Jag har dock inte varit med om den förlusten du har.

    Men jag har alltid haft starka åsikter ( eller iaf åsikter jag håller fast vid ) det har oftast gjort mig till ganska ensam.
    Och även om jag låtsas inte bry mig tar det hårt på mig. Inte för jag ändrar vad jag står för, men ibland har jag tänkt att jag är felet att jag är utanför ramarna för vad som är godtagbart. Jag är också ensam, inte av samma anledning som dig men lik förbannat ensam med 3 barn.
    Jag läser din blogg och den ger ett hopp i eländet för mig. Att kanske klarar man av ångest, högskolan och att vara mamma och ensamheten?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *