Anonymitetens goda sida

Anonymiteten är på tapeten, allt som oftast kan man väl säga. Anonymiteten på nätet. Anledningen till det är förstås att många gömmer sig bakom anonymitet. Troll av olika slag, som snackar skit och drevar och hotar. Och ja, det är problematiskt. Fast problemet är ju inte anonymiteten utan vad folk använder den till: att de använder anonymiteten till att kunna uppföra sig som skitstövlar.

Men anonymitet kan användas till positiva saker också! Och för mig är anonymiteten en styrka och en hjälp att kunna ha kontakter jag inte kunnat ha annars.

Jag har skrivit om min anonymitet tidigare. (Ja, fler gånger för den delen…) Men jag vill ändå skriva lite om det nu.

För jag är ju anonym. Typ. Och det tillför mitt liv väldigt mycket. Även om jag bortser från de där bitarna med att kunna ha något som är mitt eget, att inte behöva ta hänsyn till jobb och barnen och annat – i alla fall inte lika mycket.

Anonymiteten ger ett umgänge som är rensat från de vanliga “markörerna”. När jag umgås med folk på twitter (Ja, vi umgås. Via twitter. Ja, det är att umgås.) så är de där vanliga sakerna oväsentliga. Det där som ålder, kön, utbildning, utseende, bostadsort, vilka kretsar man umgåtts i, etc. Det är nuet och vilka man funkar med nu som är viktigt. Vilka människor som uttrycker sig på sätt som ger genklang hos mig. Människor som ser mig. Människor som bryr sig på ett medmänskligt plan.

Människorna på twitter bryr sig om mig. Jag bryr mig om dem.

Och det är anonymiteten i sin allra bästa form.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *